Till sist vill jag säga några ord om "fysisk storlek" kontra "mental storlek" på fel (pratar fortfarande om ljudåtergivningfel).
Min uppfattning är att det finns:
1. fula fel,
2. harmlösa fel, och
3. förskönande fel.
(De sistnämnda är sällan entydiga, utan förskönar bara i vissa signalfall, vilket gör dem väldigt farliga för den som låter sig förföras av dem. Det är en otäck infart till byteskarusellen...
Fula fel kan vara av olika sort, men de har det alltid gemensamt att de stjäl intresset från musiken. Det kan handla om klangfel, och perspektivfel (t ex att högtalarna blir lätta att lokalisera) men de värsta brukar vara vissa sorters distorsioner. De värsta är de som poppar upp tillfälligt, och därför pockar på speciell uppmärksamhet. Vissa fula fel kan vara väldigt små fysiskt, men VÄLDIGT störande. Tyvärr tycks sådana bli allt vanligare att de är permanentade redan på fonogrmmet.
Jag vill ovillkorligen slippa alla fula fel som går att slippa, och i vissa fall när de inte går att kompensera bort, kan jag till och med tänka mig att motverka dem med andra fel, som maskerar.
Harmlösa fel kan vara t ex symmetriska bandbreddsbegränsningar (20 - 20 000 begränsas till 50 - 12 000, eller till 100 - 10 000...), mjuka tonkuvefel som inte inkluderar höjningar i vissa speciellt känsliga register, eller en additiv kompression som inte ger sig på transientdynamiken, men som försiktigt höjer svaga partier. De stör mig så lite att jag inte skulle orka lyfta ett finger för att kompensera dem, ens om de är rätt stora. Ser det som en del av fonogrammet bara. De är nästan alltid harmlösa för musiken.
Förskönande fel finns det massor av exempel på, och de är de lömskaste och farligaste av dem alla. Varför? Jo för att de inte är att lita på... Nu kallade jag dem förvisso förskönande, och då kan man ju påstå att jag redan fastslagit att de är det, men saken är den, att det inte finns några fel som är ENTYDIGT förskönande. De kan vara det med det ena eller andra programmaterialet, men man kan vara nästan säker på att det som förskönar ett programmaterial förfular ett annat (det som skiljer dessa fel från de förfulande felen, är att de sistnämnda inte förskönar någonting). Om förskönande fel finns på fonogrammet så gör det mig inte mycket, eftersom det då är låst till fonogrammet, det vill säga det får det att låta subjektivt "bättre", men det drabbar inte andra fonogram. "Förskönande fel" som finns i min anläggning tycker jag MYCKET illa om dock. Mycker mera illa än om harmlösa fel.

Det kanske låter tokigt, men det beror som säker de flesta inser, på lömskheten.
Apparater som förskönar (visst) programmaterial är lätta att bli lurad av. Det vill säga att man köper dem (och detta är ett av de allra starkaste skälen till att jag tycker om att F/E-lyssna apparater när det går) och tror att man har en apparat som är bättre än en som är fri från den där försköningen... Men med tiden inser man motsatsen (eller man kanske inte inser sammanhangen, men man inser att man behöver en bättre apparat, och kanske ger sig på jakt efter än som förskönar ännu mera/är ännu sämre.)
Med F/E-lyssning finns det ingen risk att man referenslöst jämför apparater med varandra, och hela tiden väljer den som färgar mest (men snyggt) och kommer längre och längre från en god musikåtergivning. Ju fler sådana "subjektiva val av skönfärgning" desto längre ut kommer man på gungflyet... Nästa apparatjämförelse (av ny länk i kedjan) kommer ju inte bara att riskera drabbas av samma "jakt på skönhet", den kommer dessutom att vara filtrerad genom kedjans redan inkorporerade fel från tidigare gungfly-val...
Sammanfattning: Eftersom det finns fel av så många olika slag, men bara en sorts rätt, tycker jag om metoder som kan skilja mellan "rätt "och "snyggt".
Huvudskälet för mig är att jag är nyfiken, och vill höra musiken som den var. Det är även en orsak till att jag inte är motståndare till valbara (och bortvalbara!) avsiktliga färgningar, att användas som kompensationer när det är uppenbart att ett fel finns på fonogrammet, och hur felet yttrar sig.
Huvudskälet för dem som struntar i ursprungstroheten (för jag tror att samma val är rätt för dem också!

) skulle kunna vara att de slipper finna att varje förskönade fel de väljer får summan av kedjan att bli mindre och mindre rolig att lyssna på, i snitt, när
alla fonogram i samligen spelas.
Jag säger det bara för att det är min erfarenhet att problemet brukar ytttra sig och drabba på det visat - alltså även dem som egentligen inte bryr sig om ursprungstroheten!
Men - många har svårt att tro på det (eftersom de upplever:
"-Jag hör ju när det är bättre eller sämre!") och det kan ta många år att inse att de är ute på en irrfärd utan mål.
Eller också har jag helt enkelt fel.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).