Syrran köpte med sig en platta från Sierra Leone när hon var där. Den är inspelad på plats, i Freetown. Ljudet är inte superbra, förståss, men överträffar många produktioner som är gjorda med 100-dubbla budgetar.
Man har inga pengar, men man har något som är viktigare: Ambition och viljan att dela med sig av sin musik till andra, och vill förståss få med så mycket som möjligt av musiken.
Jag tror det finns massor av förhållandevis väljudande plattor med bra musik ute i världen. Men man måste åka dit och köpa den på plats. Eller?
Svensk musik har aldrig svängt. Att vi kan exportera skräpet är för mig en gåta. Tycker dom kanske i Japan eller vart den nu hamnar att det låter exotiskt. Tacka vet jag Staterna. Måste vara annan ström där. Svängström. Eller så är det "de mörka i hyn" som blandar Irländarnas folkmusik med lite svängiga trummor. Vi har dragspel och fiol i den genetiska ryggsäcken och inga taktinstrument. Jo kanske, halvrytmiska knätofsnigningar men det trodde jag berodde på raketbränslet. (Jag verkar kinkig idag men är tydligen inte ensam om det)
Varför köper studios kompressorer, limiters, exciters, de-essers med mera, som kostar massor med pengar? Slutligen, förklara varför ljudkvaliten ofta sjunker i takt med att en artist blir mer känd och säljer mer? (Diana krall, Michael Jackson etc). Billiga mikrofoner används inte i brist på bra mikrofoner. (Alla stora studios har ett antal bättre kondensatormikrofoner, men använder lik förbannat SHURE SM57/58 så fort de ser en gitarr-stärkare etc.)
