Moderatorer: Carlssongossarna, Redaktörer
Följande behövs för att få till en OA51LE:
2st Carlsson T11oa-diskanter (alternativt 2st Vifa D27TG-05-06 som man kompletterar med de diskantfrontar som användes på T11 i slutet och som går att köpas från Larsen Hifi.)
2st ScanSpeak 18W8545-00
2st filtkringlor (optional om man vill kunna justera klangen något)
Jocke skrev:Man kan ju ändra sig! Sen handlar det ju om att prioritera. Hur många sådana är det meningsfullt att koppla in samtidigt? Med 2st ökar känsligheten med 6dB (3dB pga att konytan fördubblas och 3dB för att impedansen halveras).
Jocke skrev:Hur blir det då med 4 st? Ja, 2 ohm kan jag ju glömma (får ju skaffa en grym stärkare då eller den officiella versionen: dämpfaktorn!) Då blir det dubbla konarean en gång till (+3dB) men de förlorar jag i seriekopplingen så allt blir oförändrat förutom att effekttåligheten ökar och disten sjunker.
Eller - har du några fler goda argument?
/Jocke
paa skrev:Varför bytte då Stig Carlsson ut det, om det gamla nästan är bättre?
IngOehman skrev:Jocke skrev:Man kan ju ändra sig! Sen handlar det ju om att prioritera. Hur många sådana är det meningsfullt att koppla in samtidigt? Med 2st ökar känsligheten med 6dB (3dB pga att konytan fördubblas och 3dB för att impedansen halveras).
Njae... Den förklaringsmodellen duger inte.
Att dubbla membranyta (allt annat lika) ger faktiskt 6 dB extra, men när man samtidigt dubblar den rörliga massan så blir det ett avdrag om 6 dB. Summa noll.
Så vad är det som händer egentligen när man använder två element istället för ett?
Jo, det som händer är att den halverade impedansen ökar ineffekten med 3 dB (som du skrev), men de andra 3 dB kommer av något annat, nämligen att den där impedanssäningen kombineras med en ökning av den relativa kraftfaktorn!
Om man istället tar en ensamt element och modifierar det steg för steg tills det motsvarare två element, så blir det lättare att se/förstå vad det är som leder till den högre utnivån.
Vi bara tar ett givet högtalarelement (med enlagers flatspoletråd) och modifierar det steg för steg, så kan vi se vad som händer med det:
1. Ökning av membranarea (utan massaökning) = + 6dB känslighet och verkningsgrad (så blir det automatiskt, eftersom ineffekten inte har påverkast av operationen, i varje fall inte den nominella*).
Status: + 6 dB, sett både per V och per W
2. Ökning av membranmassan (vilket i verkligheten förstås händer samtidigt som arean ökar om den skall vara en parallell till vad som händer när man använder två istället för ett element) = - 6 dB
Status: +/- 0 dB, sett per V och per W
3. Ändring av talspoletråden som att elementet blir på 4 ohm istället för 8, vilket betyder att trådens tjocklek ökas en faktor sqr2, alltså med drygt 41%. Det betyder i sin tur att kraftfaktorn minskar med en faktor om knappt 29,3 % (det vill säga med 1/sqr2). = +6 dB på grund av den dubblade strömmen som går genom, men -3 dB på grund av den minskade kraftfaktorn (-29,3% = - 3 dB nämligen).
Status: + 3 dB känslighet, alltså sett per V, men +/- 0 dB verkningsgrad (sett per W)
4. Nu tänker vi efter vad mer som händer när man har två element istället för ett, och då inser man lätt att den relativa kraftfaktorn faktiskt stiger! En given ström som ger en given kraft gånger 1 för den enskilda elementet, ger ju två halva strömmar som ger en halv kraft gånger 2 (= en kraft, samma som det ursprungliga enkla elementet!) för de två elementen. Kort sagt, när vi använder två element istället för ett så använder vi ett dubbelt så verkningsgradseffektivt* motorsystem, det vill säga deras båda, tillsammans. Där ligger de sista 3 decibelen, som ger en...
Status: + 6 dB känslighet (sett per V) men + 3 dB verkningsgrad (sett per W), när man går från ett till två element.
Så är det!
Det membranytan ger tar massaökningen tillbaka.Dock gör impedansminskningen att man kör in 3 dB mer effekt i systemet, och motorändringen () ökningen av den relativa kraftfaktorn ger en verkningsgradshölning om 3 dB till.
En intressant bieffekt är att det är vad som behövs för att sätta Q-värdet under kontroll igen. Ett elements Q värde är nämligen proportionellt mot produkten Re * sqr(Mm*k), men omvänt proportionellt mot kraftfaktorns kvadrat. Eftersom ekvationen går ihop (0,5*sqr4 är ju lika med 1)) redan utan kraftfaktorns inblandning så måste den hållas konstant, det vill säga motorn måste dubblas, eftersom den hade sjunkit med i runda tal 29,3% annars, på grund av impedansminskningen*.Jocke skrev:Hur blir det då med 4 st? Ja, 2 ohm kan jag ju glömma (får ju skaffa en grym stärkare då eller den officiella versionen: dämpfaktorn!) Då blir det dubbla konarean en gång till (+3dB) men de förlorar jag i seriekopplingen så allt blir oförändrat förutom att effekttåligheten ökar och disten sjunker.
Eller - har du några fler goda argument?
/Jocke
Som sagt, sådär får man inte resonera, men det stämmer att konsekvensen påminner om det du skissar. Din förklaring är dock tumregelmässig och gäller bara för specialfallet att man använder flera element. Det gäller inte för det fall som tumregeln antyder gäller, alltså att man ändrar den faktiska membranarean. Men däremot är det ju ett oomkullrunkeligt faktum att den motordubblering som på riktigt orsaker de där extra 3 dB, alltid sammanfaller med att membran ytan dubblas.
Fast det finns ett lättfunnet fall som kan vara intressant, som exempel på varför även denna tumregel suger. Tänk isobarisk koppling, och applicera din tumregel... Nej, ett isobariskt monterat elementpar har inte 3 dB högre känslighet än ett ensamt element. Det blir samma, det vill säga en halverad verkningsgrad.
Vh, iö
- - - - -
PS. Jag tar asterisken i nästa inlägg, så det inte skall bli för massivt för den som tycker att det här är lite svåra saker.
Vee-Eight skrev:paa skrev:Varför bytte då Stig Carlsson ut det, om det gamla nästan är bättre?
Det fanns ingen eg ordinarie oa51 med 8545, utan kom som uppgradering .2 då det var elementen till oa52.2.
Personlig åsikt om 8542, med originalfilter måste sägas, är att de låter förvånansvärt trevligt. Men det är fortfarande smetigt och bluddrigt jämfört med .3, och framförallt jämfört med .LE. 8542:an har inte samma upplösning känns det som, inte lika mkt detaljer och lugn.
IngOehman skrev:Ja just det...
Svaret på trådfrågan: Man skall använda 8545 utan K. K betyder kapton, och det anger materialet i bobinen. Kaptonbobinversionen uppvisar olustiga resonanser i övre mellanregisterområdet, som man nog inte vill ha, om elementet används som boomer, det vill säga inte som woofer.
Fast frågan är om man inte allra helst skall använde 8542?
Det är ett väldigt undervärderat element. Inte heller det är perfekt, men det passar på många sätt bättre i OA-51 än 8545. Dess största svaghet är väl att det åldras med avseende på surrounden. Det kan även nämnas att det finns två olika varianter av elementet (på begagnatmarknaden). De äldre än högohmigare än de som tillverkas idag. Bäst passar de äldre, men oddsen att få tag på sådana är låga. Det var för övrigt de som användes i den ursprungliga OA-51.
Vh, iö
Kaffekoppen skrev:IngOehman skrev:Jocke skrev:Man kan ju ändra sig! Sen handlar det ju om att prioritera. Hur många sådana är det meningsfullt att koppla in samtidigt? Med 2st ökar känsligheten med 6dB (3dB pga att konytan fördubblas och 3dB för att impedansen halveras).
Njae... Den förklaringsmodellen duger inte.
Att dubbla membranyta (allt annat lika) ger faktiskt 6 dB extra, men när man samtidigt dubblar den rörliga massan så blir det ett avdrag om 6 dB. Summa noll.
Så vad är det som händer egentligen när man använder två element istället för ett?
Jo, det som händer är att den halverade impedansen ökar ineffekten med 3 dB (som du skrev), men de andra 3 dB kommer av något annat, nämligen att den där impedanssäningen kombineras med en ökning av den relativa kraftfaktorn!
Om man istället tar en ensamt element och modifierar det steg för steg tills det motsvarare två element, så blir det lättare att se/förstå vad det är som leder till den högre utnivån.
Vi bara tar ett givet högtalarelement (med enlagers flatspoletråd) och modifierar det steg för steg, så kan vi se vad som händer med det:
1. Ökning av membranarea (utan massaökning) = + 6dB känslighet och verkningsgrad (så blir det automatiskt, eftersom ineffekten inte har påverkast av operationen, i varje fall inte den nominella*).
Status: + 6 dB, sett både per V och per W
2. Ökning av membranmassan (vilket i verkligheten förstås händer samtidigt som arean ökar om den skall vara en parallell till vad som händer när man använder två istället för ett element) = - 6 dB
Status: +/- 0 dB, sett per V och per W
3. Ändring av talspoletråden som att elementet blir på 4 ohm istället för 8, vilket betyder att trådens tjocklek ökas en faktor sqr2, alltså med drygt 41%. Det betyder i sin tur att kraftfaktorn minskar med en faktor om knappt 29,3 % (det vill säga med 1/sqr2). = +6 dB på grund av den dubblade strömmen som går genom, men -3 dB på grund av den minskade kraftfaktorn (-29,3% = - 3 dB nämligen).
Status: + 3 dB känslighet, alltså sett per V, men +/- 0 dB verkningsgrad (sett per W)
4. Nu tänker vi efter vad mer som händer när man har två element istället för ett, och då inser man lätt att den relativa kraftfaktorn faktiskt stiger! En given ström som ger en given kraft gånger 1 för den enskilda elementet, ger ju två halva strömmar som ger en halv kraft gånger 2 (= en kraft, samma som det ursprungliga enkla elementet!) för de två elementen. Kort sagt, när vi använder två element istället för ett så använder vi ett dubbelt så verkningsgradseffektivt* motorsystem, det vill säga deras båda, tillsammans. Där ligger de sista 3 decibelen, som ger en...
Status: + 6 dB känslighet (sett per V) men + 3 dB verkningsgrad (sett per W), när man går från ett till två element.
Så är det!
Det membranytan ger tar massaökningen tillbaka.Dock gör impedansminskningen att man kör in 3 dB mer effekt i systemet, och motorändringen () ökningen av den relativa kraftfaktorn ger en verkningsgradshölning om 3 dB till.
En intressant bieffekt är att det är vad som behövs för att sätta Q-värdet under kontroll igen. Ett elements Q värde är nämligen proportionellt mot produkten Re * sqr(Mm*k), men omvänt proportionellt mot kraftfaktorns kvadrat. Eftersom ekvationen går ihop (0,5*sqr4 är ju lika med 1)) redan utan kraftfaktorns inblandning så måste den hållas konstant, det vill säga motorn måste dubblas, eftersom den hade sjunkit med i runda tal 29,3% annars, på grund av impedansminskningen*.Jocke skrev:Hur blir det då med 4 st? Ja, 2 ohm kan jag ju glömma (får ju skaffa en grym stärkare då eller den officiella versionen: dämpfaktorn!) Då blir det dubbla konarean en gång till (+3dB) men de förlorar jag i seriekopplingen så allt blir oförändrat förutom att effekttåligheten ökar och disten sjunker.
Eller - har du några fler goda argument?
/Jocke
Som sagt, sådär får man inte resonera, men det stämmer att konsekvensen påminner om
det du skissar. Din förklaring är dock tumregelmässig och gäller bara för specialfallet att man använder flera element. Det gäller inte för det fall som tumregeln antyder gäller, alltså att man ändrar den faktiska membranarean. Men däremot är det ju ett oomkullrunkeligt faktum att den motordubblering som på riktigt orsaker de där extra 3 dB, alltid sammanfaller med att membran ytan dubblas.
Fast det finns ett lättfunnet fall som kan vara intressant, som exempel på varför även denna tumregel suger. Tänk isobarisk koppling, och applicera din tumregel... Nej, ett isobariskt monterat elementpar har inte 3 dB högre känslighet än ett ensamt element. Det blir samma, det vill säga en halverad verkningsgrad.
Vh, iö
- - - - -
PS. Jag tar asterisken i nästa inlägg, så det inte skall bli för massivt för den som tycker att det här är lite svåra saker.
Riktigt snurrigt formulerat, men tror jag förstod iallafall till slut
Jasså, nä jag brukar bara säga att jag förstår om jag verkligen gör det. Vore ju korkat att göra annorstädes.Mr_Ekan skrev:Kaffekoppen skrev:Riktigt snurrigt formulerat, men tror jag förstod iallafall till slut
Det brukar innebära att man inte förstårSom jag förstått det alltså
.
Fast det finns ett lättfunnet fall som kan vara intressant, som exempel på varför även denna tumregel suger. Tänk isobarisk koppling, och applicera din tumregel... Nej, ett isobariskt monterat elementpar har inte 3 dB högre känslighet än ett ensamt element. Det blir samma, det vill säga en halverad verkningsgrad.
paa skrev:Varför har inte polypropylenvarianten av ScanSpeaks 7-tummare slagit i denna del av världen?
Usefulness of the CSD...
As I've said several times before, the cumulative spectrum decay (CSD) is a highly overrated form of measurement and is merely a different way of looking at the frequency response. It's all generated from the same impulse and it's all linear distortion. Yet, the CSD is often misread. To make a point, I'd like to present two CSD's done under the same conditions - one for a poly cone driver with a well damped breakup, and one for a metal cone driver having a harsh breakup 6.5kHz.
CSD of a poly cone driver
CSD of a metal cone driver
Which looks better to you? To the person who does not understand linear distortion, the metal cone driver looks horrible. The huge ridge of energy storage looks scary. To the person who does understand linear distortion, the metal cone driver is the slightly better one. This is because the metal driver is perfectly smooth within the operating range that it will be used, while the poly cone driver has a "shelf" of energy storage at about 1500Hz. The metal cone driver is operating closer to a pure piston below 2kHz.
Aside from harmonic distortion which is a form of non-linear distortion, it's all about how easy the driver's response curve is fixed in the crossover. Don't overestimate the difficulty of metal cones - this one is easily controlled with only 3 components. Actually, both response curves for these drivers are very good and easily controlled in the crossover. Below we have CSD plots of each driver with a filter in place, giving us well shaped LR4 rolloffs at around 2kHz. They are not exactly the same, but they are close enough to make a point. The metal cone's breakup has been dealt with, and the poly cone's shelf between 1 and 2kHz has been smoothed out. The response curves, and thus the CSD plots, now look very similar.
CSD of a poly cone driver with LR4 filter @ ~2kHz
CSD of a metal cone driver with LR4 filter @ ~2kHz
Basically, all we have left are artifacts of LR4 and the window setting of 10ms. To understand why the LR4 filtered CSD plots look almost the same is to truly understand linear distortion. Judging the quality of both a frequency response curve and a CSD plot only comes down to how workable a driver is with a crossover. Assuming that's not an issue, forms of non-linear distortion such as harmonic or intermodulation become the most valuable gauge of a driver's performance.
I hope this helps solve some of the misunderstanding centered around the subject. I'm not sure if I can think of any other ways to further clarify this
Kaffekoppen skrev:Mr_Ekan skrev:Kaffekoppen skrev:Riktigt snurrigt formulerat, men tror jag förstod iallafall till slut
Det brukar innebära att man inte förstårSom jag förstått det alltså
.
Jasså, nä jag brukar bara säga att jag förstår om jag verkligen gör det. Vore ju korkat att göra annorstädes.
paa skrev:Varför bytte då Stig Carlsson ut det, om det gamla nästan är bättre?
Mr_Ekan skrev:Ingvar, hur vore det då med en uppgraderingssats baserad på 8542 (nya eller renoverade) samt nya T-11oa?
Återgå till Carlsson Illuminati
Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 14 gäster