Dela med dig av ett (1) personligt skivtips

[shifts]

Stephin Merritts ambitiösa projekt består av 69 låtar uppdelade på 3 skivor och med 5 olika sångare, men trots detta så håller det ihop väldigt bra. Framförallt tack vare Merritts melodikänsla och cyniska humor som genomsyrar hela albumet. Och även om det handlar om ganska rak indie-pop så blandas det och experimenteras det hela tiden med andra genrer så det blir aldrig tråkigt eller för mycket av något.
Kort sagt ett måste i varje skivsamling. Speciellt bra att ha i bilen när man ska åka långt.

Vilket suveränt val, skulle lika gärna ha varit mitt. Undrar om jag lånat ut
mitt ex, för hade jag sett denna när jag letade genom skivsamlingen hade
den åtminstone varit kandidat till tronen. En underbar platta och det är
svindlande att tänka på vilket jobb som ligger bakom då hela skivan håller
ihop. Men det är nog mycket tack vara den cyniska humor du nämner och
många gånger osvikliga känsla för melodier (plus att slänga in en hel del
"dissonanta" låtar som hindrar skivan från att bli en ogenomtränglig smet).

Skivan är Toris Amos - Under the Pink, och släpptes 1994. Musiken upptäckte jag på MTV (!) och det var spår nr 8 Cornflake Girl som spelades. Vilken bra låt tänkte jag och köpte skivan. [...] Favoritspåret är det fjärde till ordningen, Past the Mission, men skivan tål att lyssnas på från början till slut många gånger.

Kanske blir till att lyssna på den skivan i dag. Den enda skiva med Tori
Amos jag äger faktiskt (borde även äga Little earthquakes som jag minns
som riktigt bra) och det tack vare just Past the mission. Jag var ett inbitet
Nine inch nails-fan och upptäckte henne den vägen då låten är en duett
med bandets sångare Trent Reznor.

Men jag har aldrig blivit tokkär i plattan. Hon har alltid några passager i
sina låtar som jag har lite svårt för. Vet inte varför det är så. Men riktigt
bra är den ändå!

[Erik_AA]

Ayreon: The Human Equation.



11 gästsångare (bl.a sångaren i Dream Theathre) plus Arjen själv som dessutom spelar alla instrument förutom trummorna.

Riktigt sammanhållande dubbelalbum som ändå innehåller stor variation inom och mellan låtarna. Storyn är inte lika mystiskt sci-fi som övriga Ayreon-album utan handlar om en kille som ligger i koma efter en bilkrasch och en massa människor i hans liv. Den behandlar otrohet, avundsjuka och många andra aspekter av människan.

Det är klart min favoritskiva i genren och dessutom innehåller det den enda låt (spår 3, Pain) där jag står ut med att sångaren verkligen skriker rakt ut, avskyr annars sånt.

[Erik_AA]

Håller förövrigt med om Tori-Amos skivan, den är riktigt fin. Gillar också den efterföljande Boys for Pele som är lite mer udda.

[Tumme]

Ayreon: The Human Equation.



11 gästsångare (bl.a sångaren i Dream Theathre) plus Arjen själv som dessutom spelar alla instrument förutom trummorna.

Riktigt sammanhållande dubbelalbum som ändå innehåller stor variation inom och mellan låtarna. Storyn är inte lika mystiskt sci-fi som övriga Ayreon-album utan handlar om en kille som ligger i koma efter en bilkrasch och en massa människor i hans liv. Den behandlar otrohet, avundsjuka och många andra aspekter av människan.

Det är klart min favoritskiva i genren och dessutom innehåller det den enda låt (spår 3, Pain) där jag står ut med att sångaren verkligen skriker rakt ut, avskyr annars sånt.

Jag håller med om att The Human Equation är en riktigt bra skiva Ayreons bästa?
Jag har under under några dagar försökt att bestämma mig för vilken Ayreon skiva jag skall nominera som nummer 1 men det är otroligt svårt, jag ändrar mig hela tiden. Igår var det Into The Electric Castle och idag var det The Final Experiment. Men någon skiva med Ayreon kommer det att bli.

Thomas

[tobm]

Trots att jag försökte undvika en massa tämligen självklara (för mig...) skivor och trots att jag bara tittade bland mina vinylskivor (90% eller så av cd-skivorna är fortfarande nedpackade i lådor) så lyckades jag inte få ner antalet till mindre än typ 25 album...

Ska se om jag kan få ner antalet imorgon, nu är det dags att göra sig i ordning för nyårsfirande.[/b]

[jonasp]

BÜMP

[Martin]

Efter att ha funderat länge och gått igenom skivsamlingen ett antal gånger i jakten på något bra och samtidigt personligt skivtips som kanske inte alla har hört heller så stannade jag på Saint Etienne - Good Humor.

Risken är att jag tittar på för nära håll på skivan och därför levererar en smått förblindad syn på den. Jag vet inte riktigt vad jag ska beskriva hos skivan.


Såhär skriver allmusic:

Good Humor has Saint Etienne back cooking up more delectable lolli-pop. From "Woodcabin," the dubby, bass-heavy opener, Good Humor is a typically arch Saint Etienne album full of easy-listening dream pop. Tracks like the shimmering "Lose That Girl" and the swirling "Erica America" show Saint Etienne at its melancholic best. There are, predictably, some near misses such as the Beatlesque "Mr. Donut," which is as sweet as a strawberry field but fails to deliver the melodic promises made by the smart atmospherics. "Goodnight Jack," with its pastel-shaded flute loops and subtle breakbeats, has a positively cooler-than-cool feel and a wrenching change of pace toward the middle of the song. Sure, Good Humor is clever, perhaps overly so, and yeah, it's full of the Et's contrived coyness and we-know-more-than-you attitude, but it's good stuff. Sometimes you just want to put on a disc, sit back, and let it carry you off to someplace else. If that's all you're looking for, Good Humor is sweet ear candy.

allmusic.com Saint Etienne - Good Humor


Det handlar om pop med mycket 60-talsinfluenser. Smutsig men skön och nära ljudbild. Felstämda instrument, skruttiga trummor, smått engelskt inrökt skör kvinnlig sångröst, fuktigt piano och svängiga känslostarka melodiarrangemang. Det är både på allvar och på skämt, melankoliskt och uppiggande.

Passar mycket bra på resa i bilen, till stranden eller på semester, hemma med kompisar på besök eller själv i lurarna på tågstationen i regnet.

Ett sätt att sammanfatta Saint Etienne är:
När originalen är sämre och kopian är jättebra.

[Britt-Gunnar]

hmm inte lätt detta har funderat länge.. men det får väl bli denna:

Jag har för mig att jag gick i 7:an när den släpptes, eller i alla fall när jag hörde den först och det handlade då om första spåret Smells like teen spirite. Det där plocket mellan E och (?) tillsammans med Novoselics basgång, gav och ger fortfarande sånna där "ångestladdade" rysningar sedan gör det ju inte saken sämre att hela albumet är toppklass och att det välförtjänt petade ner Michiel Jacksons storsäljare Dangerus från första platsen från Billbord. Och i och med detta att det var möjligt att tallang kan gå före komersiell skit för det breda publiken

[sladden]

Som tidigare skrivits är ju detta en toppentråd!
Få inlägg/tips dock.
Jag bidrar med en skiva som snurrat mycket här hemma (tillsammans med hennes andra skivor).
Gillian Welch: Time (The Revelator).
Smakprov http://www.youtube.com/watch?v=r4LdjEOb ... re=related

[Strmbrg]

Hej!

Jag vill slå ett slag för Persson sjunger Persson!

Det är Peps som tolkar Edvard Persson-låtar.
Nån låt är blues, de övriga är reggae i lite olika varianter.
Det låter lagom knasigt rent musikaliskt, och det svänger rejält!
Edvards egna inspelningar av låtarna känns ganska onödiga i jämförelse. Men utan dem så bidde det ju inget...

Ljudmässigt funkar den riktigt fint, för övrigt.

/Strmbrg,

[shifts]

Härligt att tråden får lite fart igen! Hoppas verkligen några till kommer att
bidra. Vet att några tycker det är rackarns knepigt att välja ett endaste
skivtips, men tänk både bara som det "ett skivtips", inte "världens bästa
skiva alla kategorier som andra kan ha missat".

Det finns ju massvis med musikälskare här som ännu inte lämnar något
skivtips. Bot och bättring!

[Britt-Gunnar]

Det finns ju massvis med musikälskare här som ännu inte lämnar något
skivtips. Bot och bättring!

är du säker på det, tycker mest det är aktivitet i sinussveptråden

[shifts]

är du säker på det, tycker mest det är aktivitet i sinussveptråden

Hehe, men där är ju jag 1/3 av aktiviteten!

[Nefilim]

Jan Garbareck - Visible World. Mycket bra produktion. Framförallt sista spåret där Marie Boine sjunger. En rysare!

[Strmbrg]

är du säker på det, tycker mest det är aktivitet i sinussveptråden

Hehe, men där är ju jag 1/3 av aktiviteten!

Deklaration av nedanstående meddelande:
Detta är en sån där ÅSIKT, som dessutom nog är ganska ogrundad och huvudsakligen baserad på förutfattade meningar. Närmare bestämt mina då.

Det finns ju såna där "Hifi-grupper/musiker", där ljudet är imponerande på diverse sätt. Men musiken är tämligen träig. Med hifi menar jag nu häftigt ljud och inte hög fidelitet.

Till exempel Yellow Jackets. Om inte ljudet vore så sjysst, så fanns det ju inget skäl att lyssna på't överhuvudtaget.

Jodå, jag lyssnar på dem emellanåt. Här är vi inte kategoriska inte!

/Strmbrg,

[tobm]

- Come on, are you gonna tell us what she's like?
- Oh, yeah. Oh yeah, I have every intention. I have every intention. I'll tell you now. Listen. You won't forget this.

Och så börjar Kevin Rowland, sångare i Dexys Midnight Runners, berätta hur hon är. Tjejen han träffat. Men det är inte lätt att beskriva henne med vanliga ord, så det låter såhär:
- Ohoh. Ohoh. Ohohohoh. Ohohohoh. Ohoh. Ohoh. Ohohohoh. Ohohohohhhh...

Och så fortsätter det. Exakt hur hon är får vi aldrig reda på, men det är ingen tvekan om hur det känns att vara med henne.

Konversationen ovan tar plats åtta och en halv minut in i låten "This Is What She's Like" på Dexys Midnight Runners tredje album "Don't Stand Me Down" från 1985. Några år tidigare hade man haft en världshit med låten "Come on Eileen" från albumet "Too-Rye-Ay", och skivbolaget hoppades förstås på en ny hitsingel att sälja det nya albumet med. Men någon hitsingel hittar man inte på "Don't Stand Me Down". Den genomsnittliga längden på de sju låtar som utgör "Don't Stand Me Down" är sex minuter och trettioåtta sekunder. "This Is What She's Like", Kevin Rowlands kanske mest genialiska skapelse någonsin (och Gud ska veta att det finns många av dem), är en bra bit över tolv minuter lång.

"Don't Stand Me Down" är ingen skiva som fastnar vid första genomlyssningen. Åtminstone var det så för mig. Det tog säkert ett tiotal lyssningar innan jag riktigt kom in i den, men sedan dess har den växt och växt och växt, och är nu min absoluta favoritskiva.

En av anledningarna att det tar lite tid att komma in i det här albumet är att låtarna i stort sett totalt saknar refränger. Många av dem består till stor del av talade partier; ofta i form av dialoger mellan Kevin Rowland och de andra bandmedlemmarna, eller, som i "Reminisce Part Two", mer eller mindre av en monolog.

När "Don't Stand Me Down" kom ut 1985 försvann den mer eller mindre utan särskilt mycket uppmärksamhet. Att Kevin Rowland till en början vägrade släppa en singel hjälpte förstås inte skivbolaget att marknadsföra skivan. Och när "This Is What She's Like" slutligen släpptes som singel(!) var det så långt ifrån "Come On Eileen" man kunde komma...

Inte hjälpte det heller att bandet enligt skivbolaget tagit alldeles för lång tid på sig att spela in albumet, det hade dessutom blivit väldigt dyrt. Bland annat spelade man in grunderna till flera av låtarna i en studio i Schweiz, men eftersom bandet, eller kanske snarare Kevin Rowland, inte var nöjt med resultatet började man om från början...

Trots att man alltså först inte ville släppa någon singel spelade man in videor till tre av låtarna på skivan. Den till "This Is What She's Like" utspelar sig till stora delar i New York och är alldeles lysande (och går för övrigt att se här)! (Vad sägs om trummisens "klädsel???)

Egentligen tycker jag att nästan allt Dexys Midnight Runners gjort är fullkomligt fantastiskt, men ingenting går egentligen upp emot den här skivan. Säkerligen inte för alla, men åtminstone jag får gåshud varje gång jag lyssnar på den. Ge den gärna ett par chanser, det är den mer än värd.

Och så några bilder:
Först omslaget till vinyl-LP:n från 1985


Och så här såg den första cd-utgåvan ut, på skivbolaget Creation (1997).


Kevin Rowland var inte nöjd med hur Creation-cd:n hade remastrats (han tyckte att man förstört dynamiken) så en andra cd-utgåva kom 2002. Den första pressningen av denna hade dessutom en DVD som bonus med tre musikvideor (bland annat "This Is What She's Like"). Så här ser den ut:

[Slartibartfast]

Funderade länge på vad man skulle stå ut med en längre tid. Antagligen något svårt, men bra. Låtar som Purple Lagoon av Zappa kom upp. Stravinskij och Cage funderades det på. Sedan kom jag för mig att välja en superny elektronisk platta istället. Nämligen en av den japanske ljudkonstnären Ryoji Ikedas nyaste platta vid namn Test pattern (2008).



Musiken (som många skulle avbenämna det som ganska fort) är uppbyggd av klickanden, brus och rena sinusvågor som bygger mönster m h a lite effekter. Han går igenom stora frekvensspann och jag tycker det är svårt att inte börja le alldeles fånigt eller fnissa åt de läckra kompen som byggs upp! Det är faktiskt för tillfället en av mina främsta förkrökaplattor!

Om man gillar det här, kan man nog gå igenom all elektronisk musik som finns därute. Lite testlyssning finns såklart, men ingen av de bättre styckena från den rekomenderade plattan! Men om ni får tag på den så diggar jag Test pattern #1011 och Test pattern #1110 om jag inte minns fel (har inte plattan framför mig) och i dem är det ett jävla sväng!

Spotify: spotify:album:7rEvZJWAIyqFGy7X62kOq4 (testa #12)
Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=2S_2r0J7bHo
Last.fm: http://www.last.fm/music/Ryoji+Ikeda
Myspace: http://www.myspace.com/ryojiikeda

[slrt]

[Max_Headroom]

Webstrarna - Mellan måndag och tisdag.

Detta är den bästa skiva som getts ut i Sverige någonsin. Det kommer heller inte att ges ut någon bättre. Bara så ni vet. Det är pop, med en enormt fiffig produktion och den sällsynta synten OSCar förekommer flitigt på skivan med sina knorrande små ljud. Texterna är i det närmaste genomgående brillinata. Ett sant mästerverk!

Helt omöjlig att få tag i, skulle jag tro.

[Tengil]

Hmmmm, jag har funderat länge på vilken platta som kunde platsa i denna tråd, och det finns nog ett rejält antal

Men jag väljer en platta som fick mig att åter lyssna på hårdrock (proggresiv)

Dream Theater´s Scenes from a memory.

Detta är en platta som jag förgäves försökte få Subjektivisten att kasta ett öra på , men med en brasklapp att det tar några genomlyssningar innnan den släpper.

Det är ett tema (historia) som sträcker sig genom hela plattan, mord svartsjuka, osv.

Musiken växlar i vanlig DT stil, mellan olika tempon och låtuppbyggnader.

När man väl hittar in i musiken så växer den enormt. Det är verkligen en kanonplatta som man kan lyssna på om och om igen. Hantverket på låtsnickeriet är verkligen något extra, och den är faktiskt riktigt bra inspelad och kan avnjutas på riktigt hög volym, har man inorigg med cr80s/es så kan man om man vill ha extra djupbas-tryck med fördel sätta switchen på plus 6db.

Vh Christer

[Slartibartfast]

Dream Theater´s Scenes from a memory.

Var den konsert som fick mig att sluta lyssna på DT! Jag har allt innan den, men lyssnar inte gärna på det sedan konserten i Solnahallen.

[slrt] går i slummer igen, förutom den här tråden som är underbar!

[Pinnick]

Tråkigt tips kanske .. men .......

Porcupine Tree - In Absentia. De har gjort bättre skivor än den.. men det får bli mitt tips eftersom de gjorde en fantastisk konsert under den turnén på Debaser, slussen, 2003.

Håller med om att det började gå pearshaped för DT ..fast redan vid "awake" för att bli bättre igen vid "6 degrees.." (som också är en tema skiva som handlar om psysisk obalans samt levnadsproblematik som alkoholism etc. Kanske var en terapeutisk grej? ) för att sedan .. bli ganska ointressant igen. "metropolis 2" har t.ex. väldigt låg snurrfaktor i min samling. Men jag kan förstå om man gillar den dock!

mvh

[shifts]

Porcupine Tree

Jag har aldrig riktigt lyssnat på bandet tror jag. Jag har hör det, men minns
det liksom inte. Men nu har jag blivit lite nyfiken på dem igen, då en annan
artist jag lyssnar på – Bass Communion – är medlem i just Porcupine Tree.
Det här fick jag reda på i går och hade ingenting med denna tråd att göra.
Medlemmens riktiga namn är Steven Wilson för övrigt.

Är det en bra skiva att starta med, In absentia?

[Pinnick]

Jag vet inte. Ingen skiva är riktigt lik någon annan. De flesta har väldigt bra låter så man kan nog slumpa ett nummer mellan 2 och 6. D.v.s någon från "Up The Downstairs" till "In Absentia" (någon annan kanske har ett annat tips?)

edit: så här kan det väl låta .. (från IA 2003) http://www.youtube.com/watch?v=Ii5RE266 ... re=related
från (TheSkyMovesSideways 1994): http://www.youtube.com/watch?v=CxqlENEpWQM

smaken är väl som baken men här kommer fler länkar:
http://www.youtube.com/watch?v=ozmcno9AXjg
http://www.youtube.com/watch?v=AK7x78lSbRo
http://www.youtube.com/watch?v=uT7s9eDU ... re=related

http://www.youtube.com/watch?v=Xb_Uu7p6914

nej nu räcker det.!

mvh

(Gillar man ovanstående så finns det väl en låtskatt om cirka 70-80 låtar för vissa. )

[Almen]

Har också sneglat på PT utan att komma till skott. Ännu mera nu, när mitt favoritband King Crimson plockat in Gavin Harrisson på trummor, och låter Steven Wilson mixa deras katalog i surroundljud...

Tack för tips, jag kör nog på In Absentia.

[CODY]

Hej,

tack för alla tips.

Dags för mig.

Den skiva som jag vill tipsa om är Velvet Underground VU, utgiven 1985 på Verve, se: http://www.amazon.com/VU-Velvet-Undergr ... B000008LZA

Det är inte den bästa skiva jag äger eller har hört, men jag tror att jag lyssnat på den ungefär en gång i månaden sedan jag köpte den på LP när jag gick i gymnasiet. Jag minns fortfarande när jag spelade den första gången, hemkommen från skolan. Detta är den ”förlorade” Velvet skivan, som blev i kvar på MGM när de bytte skivbolag inför Loaded (finns massor att läsa på nätet och det finns en viss oenighet om det är en ”förlorad” LP eller bara skåpmat).

När jag bodde i Holland under ett halvår i början av 1990-talet, blev jag tvungen att köpa ett ex på CD för att jag saknade den så. Samma dag köpte jag Suede’s första (den med Animal Nitrate). Den är ju inte dålig, men har jag knappt lyssnat på sedan dess. Men VU har gått kontinuerligt.

Den innehåller rasande bra musik och är inte en angelägenhet endast för fansen/samlaren. Omslaget visar en VU-mätare av den typ som satt på kassettdäck förr i tiden. Mätaren är inne på rött och på väg att bottna. Detta till trots innehåller den inte någon gitarrbröt eller 11 minuters tröttsamma feedback orgier utan endast 10 mycket bra låtar, varav två är framförda av originalsättningen (minus Nico), d v s Cale, Reed, Morrisson, Tucker och resten med nye basisten Youle istället för Cale.

Flera av låtarna dyker senare upp på Reeds solo-album i betydligt sämre versioner (ex Andy’s Chest på Transformer). Låtarna finns även på dubbel-liven 1969 samt i boxen Peel Slowly And See, men inte i dessa i stort oklanderliga studioversioner. Det finns ett systeralbum som heter Another View, som inte är lika bra men som innehåller ”Guess I’m Fallling In Love”, vilken Bob Hund gjort cover på (jag tror jag är kär) och kanske är Velvets bästa låt. Värt hela skivköpet.

Det som står ut är hur samspelt de spelar och kompet. Lyssna t ex på första låten, I Can’t Stand It, som börjar med en tre toner på basen och sedan kommer Tuckers fantastisk trumspel, som integreras helt med basen. Hypnotiskt. Därefter kommer och Morrissons fantastiska rytmgitarr och Reeds sång samt dennes gitarrspel som gifter sig med Morrissons spel. Samspelet mellan Morrisson och Reed liknar det fantastiska som finns på liven 1969, men i god ljudkvalitet.

Därefter kommer låten Stephanie Says, med fiol från Cale och ett stick @ 2 min 15 sek, som ger rysningar. Ja, sådär fortsätter det. Inte en dålig låt eller död minut. Låten temptation Inside Your Heart måste också nämnas eftersom det förekommer en en massa prat i bakgrunden i studion, man får bland annat veta att elektricitet kommer från andra planeter och att Reed inte ser ut som Martha and the Vandellas.

Ljudkvaliteten och dynamiken är god med ett visst brus på vissa låtar. Detta bidrar bara till helhetsupplevelsen.

Som det heter i baksidestexten på en av återutgivningarna av Loaded:

Rock for the lenght of four precious cigarettes

[CODY]

Har också sneglat på PT utan att komma till skott. Ännu mera nu, när mitt favoritband King Crimson plockat in Gavin Harrisson på trummor, och låter Steven Wilson mixa deras katalog i surroundljud...

Tack för tips, jag kör nog på In Absentia.

hej,

jag är också ett nytillkommet fan av PT. Köpte av en slump We Lost the Skyline, i tron att det var en samlingsplatta, vilket det i någon mening är eftersom det är akustiska versioner av tidigare låtar. Det ger emellertid mersmak. Bandet verkar fyllt av talang och karln sjunger ju in i helvete bra!

[PerStromgren]

Funderade länge på vad man skulle stå ut med en längre tid. Antagligen något svårt, men bra. Låtar som Purple Lagoon av Zappa kom upp. Stravinskij och Cage funderades det på. Sedan kom jag för mig att välja en superny elektronisk platta istället. Nämligen en av den japanske ljudkonstnären Ryoji Ikedas nyaste platta vid namn Test pattern (2008).

Och jag som trodde att uppgiften om att gilla frekvenssvep var ett skämt!

Här har vi nu nått vad som måste vara den ultimata ingenjörsplattan. Att lyssna till interferenser mellan två rena sinustoner kräver nog en viss tillvänjning, som jag inte vet om jag är beredd att lägga tid på.

Intressant, nonetheless! Kul tips!

[shifts]

Ryoji Ikeda är sinusvågornas mästare! Gillar honom skarpt. Har inte riktigt
hunnit ge mig i kast med Test pattern, men den ska inhandlas. Äger lite
skivor med honom sedan innan. En stor favorit är liveplattan släppt i
skivbolaget Staalplaats liveserie Mort aux vaches ("död åt korna" ungefär).
Leta upp den Slarti!

Vad glad jag blir att tråden sätter fart så här, helt underbart! Massor med
tips jag ska bekanta mig mer med. Känner ju igen de flesta men vissa av
tipsen har jag ändå missat och det ska bli riktigt kul att lyssna in mig. Stort
tack till alla som bidragit så här långt!

[sladden]

Mycket trevlig musik har tipsats om här.
"Bumpar" för en fortsättning!

[Dartman]

Okej, hej allihopa! Nu har jag tjuvläst i ett par månader och vågar mig på mitt första inlägg, nämligen rekommendationen:

Eels - Beautiful Freak

Brilliant musik, dessutom mycket trevligt producerat. De efterföljande skivorna är också mycket bra, men den första...mmmmm!

/Jonas