Ja, det där håller ju jag också med om (tokigt vore det annars med tanke på att jag har dimansionerat elementet ifråga

), men trådfrågan handlar ju om aktiva system, och då blir Bl-faktorn faktiskt en inte bara i mellanregisterområdet, utan vad ALLA frekvenser.
jonasp skrev:Jag förstår inte resonemanget. Om BL blir för högt (i förhållande till den önskade tonkurvan) kommer elementet att rulla av tidigare, med följden att man måste tillföra mer effekt, inte mindre.
Nej, så är det inte. Bara mera spänning.
Verkningsgraden (den verkliga, inte den nominella) ökar vid ALLA frekvenser med högre Bl.
I en aktiv konstruktion, i synnerhet en med KlassD-förstärkare med riklig med spänning att ta av, är det nästan en sanning att mera Bl = bättre.
Skälet till att verkningsgraden stiger (trots att elementet fortfarande anses ha samma nominella impedans, och man ju kan enkelt verifiera att utsignalen sjunker när Bl ökar, i registret runt resonansfrekvensen) är att impedansen stiger den också, men snabbare än signalnivån sjunker. Närmare bestämt så ökar impedansen nästan proportionellt mot kraftfaktorns kvadrat. Inte riktigt, för Re ligger i i serie med kretsen också, och den är konstant, men vid riktigt motorstarka element är det nästan sant ändå, eftersom EMK är så totalt dominerande.
(Den som är bra på att söka kan göra det, för jag är rätt saker på att jag har skrivit om det tidigare, och då i mera detalj.)
Minst vins får man faktiskt precis vid resonansfrekvensen, där verkningsgraden är i sort sett opåverkad av Bl, men där är den ju å andra sådan väldigt hög redan från början, så det är vinsten vid andra frekvenser som är värdefull att få, eftersom den motverkar värmeutvecklingen i talspolen.
jonasp skrev:Jag menar att om man dimensionerar en sluten låda med en given tonkurva finns det endast ett idealt BL, alla värden ovanför eller under detta är icke-optimala.
Däremot leder ju ökat BL till högre verkningsgrad vid högre frekvenser. Är det vad som menas?
Nej, och nej.
I en aktiv konstruktion är tonkurvan inte en faktor därvidlag, eftersom man kan tillgripa eq, och högre Bl är en entydig fördel (med svag* reservation för effektiviteten hos den förstärkare som driver högtalaren, om det är en linjärförstärkare som gör det, eftersom dess förluster ökar med den ökande matningsspänning som måste till för att driva elementet til max vid fo) eftersom det leder till att verkningsgraden ökar vid ALLA frekvenser. Dock inte känsligheten, men det är en begrepp som inte betyder lika mycket i den aktiva världen.
Vh, iö
- - - - -
*Svag på grund av att man vid en dubbling av Bl i extemfaller kan argumentera att man behöver den dubbla matningsspänningen från förstärkare (närmare bestämt för att driva systemet vid fo), men - dubblad Bl betyder också att alla andra frekvenser (de som sammanfaller med en lägre impedans från basen, och därför är de som drar signifikant effekt) blir effektivare, och även om förstärkaren blir dubbelt så varm med dubbla matningsspänningen för en given utsignal i given impedans, så kommer högtalaren att låta 6 dB mera, det vill säga lämna ifrån sig en 4 ggr högre akustisk utsignal. Totalt sett ökar alltså effektiviteten (till det dubbla), även om man använder en linjärförstärkare, men inte lika mycket som när man använder är switchförstärkare, då den kan tanger en kvadruppling.
PS. Påståendet att idén inte fungerar tillsammans med basreflexprincipen är nonsens. Det gör det. Tror den som tänkt den tanken helt enkelt haft lite svårt att tänka "utanför boxen". I ett aktivs system kan man bartrakta nästan allting som oberoende parametrr, och ingenting hindrar ju att den drivande förstärkarens utimpedans sätts helt fritt (nota bene - med aktiva metoder, alltså inte med ett seriemotstånd) och beteendet på högtalaren kan styras fritt. Basreflexlåda är inget hinder.
PPS. Någon som vet var man kan lyssna på den där föredraget som nämndes?
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).