Jag har snabbt läst igenom diskussionerna i den här tråden och skall försöka skiva ihop några snabba kommentarer till det jag sett.
Först och främst vill jag säga att Sonabhögtalarna, i min värld, är något helt annat än högtalare som "finns i stora antal, är gamla och därför kan köpas billigt" - det vill säga att de skulle vara gamla saker som egentligen är frånkörda av utvecklingen, men som ändå på grund av att man kan ropa in dem för ett lågt pris kan vara värda besväret att räddas från soptippen.
Tvärtom är de i min värld fantastiska högtalare från en tid då förvisso mycket som tillverkades var junk, men då även vissa saker var så bra att de kan hävda sig med det mesta som görs idag. Dessa Sonabhögtalar var några av dem - de var och är färdiga och helt genomkontemplerade/genomkonstruerade produkter.
De är dock beroende på tidsperiod av lite "olika skola".
Jag brukar dela in dem i tre skolor, och kallar dem 60-, 70, och 80-tals skolorna. (Enkelt va?

)
Den enklaste beskrivningen av indelningen är att säga att andelen direktljud ökade för varje generation och att Stig även gav akt på direktljudets kvalitet mer och mer för varje generation (det hänger ju lite ihop).
Men förstås också att 60-talshögtalarna (liksom de tidigare) var mono-högtalare, medan 70-talshögtalarna var stereohögtalare från en Stig Carlsson som fortfarande tyckte att mono var bättre.
80-talshögtalarna var dock produkter från en Stig Carlsson som tagit till sig Stereo, och tyckte att det faktiskt var helt okej, rent av riktigt bra.
Det kan nämnas att man inte skall tolka dessa förändringar i inställning som ett tecken på inkonsekvens, för flera av de skäl Stig hade till att ha ogillat stereo tidigare var tillkortakommanden i lagringsmedierna, som hade om inte åtgärdats så i varje fall mildrats i ingången till 80-talet när OA-51 kom. Fast ännu mera så förstås i och med CD-systemets introduktion.
(Nu fanns det ju 50-talshögtalare från Stig också, men jag tror inte att någon som fått chansen att jämföra kan hålla kolboxen likvärdig i kvalitet med t ex OA6 (typ 1). Sen den därför mest som en tjusig pjäs som gav en insikt i vad som komma skulle. Jag håller dem i varje fall som framförallt historiskt intressanta. Mina favoriter från respektive skola är OA-6-I, OA-116 och OA-51.)
Men vart vill jag då komma? Jo, till att jag tycker det är svårt att se en entydig linje från "sämre till bättre" (det vill säga gammalt = sämre). Utan ser hellre Stigs livsverk som tre olika sätt att presentera musik på, och jag vet ju också att olika människor har favoriter i olika av de tre generationerna. Vissa gillar dem alla, på olika sätt.
Och var vill jag komma med det då? Jo, till att jag ser ett bevarande av de äldre högtalarna som något MYCKET mera än att "hålla liv i gammalt skrot, som man kan köpa billigt". För mig är det högtalare som är lika bra idag som när de lancerades, och som är värda lika mycket nu som de var då. Utvecklingen har nämligen stått tämligen stilla, i varje fall de senaste 30 åren. Visst har det hänt lite, men de bästa högtalarna för ~35 år sedan är fortfarande bättre än det mesta som görs idag.
Men - några tillkortakommanden har de ändå Sonab-högtalarna från 60- och 70-talen, sett ur ett 2000-talsperspektiv.
Inte ljudkvalitetsmässigt i så stor grad, men med avseende på några andra saker. Och en av dem syns EXTRA tydligt när man tittar på de 60- och 70-talshögtalare som finns kvar idag: De fungerar nämligen ofta inte längre.
Jag skall försöka lista svagheterna efter bästa förmåga:
1. Baselementens kantupphängningar tålde inte tiden utan föll sönder, ofta med början i en ålder av 10-15 år.
2. Diskanternas bristande effekttålighet är en STOR svaghet, som gör att det är mycket vanligt att de helt enkelt är sönderspelade.
(Skälet till det är att de har en väldigt liten talspole som inte är termiskt kopplad till någon annan värmeabsorberade kropp, att lacken inte tål hög temperatur och att bobinen leder upp värmen till den känsliga limningen till membranet - i kombination med att deras verkningsgrad inte är så stor¤. Det senare gör att talspolen får en massa effekt som den behöver hantera, och det förstnämnda gör att den blir dålig på att hantera nämnd effekt.
Kort sagt - då brinner de upp eller går sönder på annat sätt, och det sker redan vid en ineffekt om några få watt per element. Även den mekaniska konstruktionen har resulterat i många skallrande domar och av barn intryckta (genom tyget) dito. Att delningsfrekvensen är synnerligen låg gör inte saken bättre.
)
3. Bassystemen i framförallt 116 och 2212 är inte så ljudtryckskapabla som högtalare i motsvarande prisklass och fysiska storlek erbjuder idag (utsträckningen nedåt i frekvens är inte att klaga på dock).
Alla de nämnda tillkortakommandena beror delvis på att inspelningar med större bandbredd blir allt vanligare för varje år, i synnerhet om filsoundtracks inräknas. Det är helt enkelt svårare att avspela inspelningar med mycket energi i ytterändarna, och sådana har blivit vanligare.
Kort sagt:
A. Basens kapacitet är inte något som SSC har tagit tag i ännu, men kanske kommer det en lösning på det också inom kort (om det finns någon entusiasm för det och inte bara klagomål på det som görs hörs).
B. Diskantens egenskaper är som jag ser det något som måste sättas i proportion till priset. Ambitionen med det här projektet var att ta fram ett diskantelement som:
1. INTE skall brinna upp. Ens i OD-11! (i rimliga situationer)
2. De skall heller inte såsom har varit fallet, ha så ojämn kvalitet att varenda högtalare som använder det behöver ha ett individuellt justerat filter. Det skall helt enkelt gå att renovera ett par Sonab-högtalare med hjälp av information endrast, instruktioner alltså, alltså utan att ha mätinstrument och behöva trimma en massa nivåer på grund av ojämn tillverkningskvalitet. Det är ett av skälen till att ambitionsnivån lagts högre än den allra lägsta. De diskantelement som användes på 60-talet kunde skilja bredbandigt (i känslighet) mer än 2 dB mellan olika exemplar#.
3. De skall hålla mekaniskt, i årtionde efter årtionde, utan någon åldring...
4. De skall ge en i varje fall något trevligare resulterande impedans, framförallt i högtalare som OA-2212, där impedansen blir lägre och lägre och lägre ju högre upp i frekvens man går. Det finns många förstärkare som har visat ogillande därvidlag.
Ambitionen är helt enkelt att den som renoverar ett system och använder T22oa därefter skall ha en ny högtalare som förhoppningsvis är vad den borde ha varit från första början - om det hade varit fysikaliskt möjligt på den tiden (det var det inte).
Även om diskanten kostar lite mera än de billiga och dåliga diskanter som har efterlysts i tråden (som inte behöver konstrueras eftersom det redan finns många sådana att välja mellan) så är ju detta en lösning där diskanten inte behöver bytas med jämna mellanrum då den spelats sönder.
(Bortsett ifrån att man kanske hellre lyssnar på det större välljudet som den bästa diskantlösningen erbjuder, är det ju dessutom så att redan den första gången som man behöver byta en uppsättning billigare diskanterna, blir den lösningen, som verkade vara billig, den dyrare lösningen.)
CT62 kostade enligt de uppgifter jag sett (frånsett utförsäljningar) 220 kronor per styck på HiFi-kit. Sedan dess har kronans värde fallit med minst 25% mot index. En gissning är att CT62 hade kostat i varje fall 250:- per styck idag, och därtill kommer ju en fästanordning som måste konstrueras på något sätt (om man vill ha något snyggare än att limma dem på plats) vilket inte heller är gratis. De passar ju inte alls i Sonabhögtalarnas fästen mekaniskt (dessutom är de för höga (i 12, 14, 116 & 2212) och för breda (2212)).
Dessa nya T22oa diskanter (vars pris än så länge mest skall ses som en indikation*, eftersom de inte finns att köpa än på några veckor) kommer troligen (oscillerande förstärkare och/eller rundgång undantaget) aldrig att behöva bytas.
Så nog tyckte jag att det var rimligt att kosta på dem lite extra. De skall ju räcka högtalarens hela livstid!
Och högtalarnas värde och pris när man hittar dem på en skrottipp, eller räddar dem från att bli slängde där, tycker jag är en dålig måttstock för vad de är värda att kostas på. Tycker slutresultatet är det intressanta.
Som jag ser det är ett par 116 eller 2212 lika mycket värda idag som de var för 35 år sedan kanske mera, och då talar jag om riktigt värde. Inte räknat i kronor och ören räknat, för då blir det ju mångfaldigt mera, utan räknat i arbetsinsats, alltså indexjusterat.
Som sagt - de har inte kommit efter i utvecklingen eftersom det knappt funnits någon utveckling (annat än med avseende på lagringsmedier) i HiFi-branschen de senaste >35 år sedan.
Och därtill är de genom sitt koncept ett unikt alternativ. Mera unikt idag än det var på 60- och 70-talen faktiskt.
Vh, iö
- - - - -
¤Och tvärt om mot var många tror ökar inte verkningsgraden av att man använder flera diskanter, när de är längre ifrån varandra än 1/3 våglängd (~3,4 cm vid 3 kHz). Det är bara vid lägre frekvenser som det är lätt att öka verkningsgraden genom att använda flera element.
*Diskanten kan bli lite billigare OM vi bestämmer att den bara skall säljas direkt av HiFi-kit, det vill säga att de drar av en återförsäljarmarginal från priset, på en gång, till alla.
Men det är ju så att det specifikt har efterlysts att diskanten skall kunna säljas av många, och då blir den ju av naturliga skäl dyrare eftersom det då blir marginaler i två steg. Även om återförsäljarmarginalen nu till följd av det pressade priset bara är knappt 20% (oräknat fraktkostnader) så är det ju pengar det också.
Vore det upp till mig skulle elementet bara direktförsäljas av HiFi-kit till lästa möjliga pris. Men om det krävs att elementet skall återförsäljas av alla så blir det 375:-.
(Jag tycker inte det är så farligt ändå, för en investering som skall vara i många årtionden, ens när det är 24 stycken som skall bytas. Hur många kronor om dagen blir det? Jag gissat mindre än en. Dessutom gissar jag att HiFi-kit ger i varje fall en liten mängdrabatt till dem som köper så många.)
#Kan nämna att kondiskanter är något helt annat att producera än domediskanter med avseende på jämhet i produktionen. Det beror på att man om man vill ha en generös spridning från en kondiskant behöver göra konen av ett material som INTE får membranet att arbeta kolvformigt (för då blir elementet extremt riktat i de övre oktaverna).
Istället låter man det gå vågor i membranet, och tonkurva blir som konsekvens av detta lite småvågig. Det spelar ingen som helst roll i en sådan här ortoakustisk desig där man ju hör samverkan av många diskanters ljudalstring, men det gör att exemplaren sett smalbandigt alltid blir lite olika varandra. De allra flesta kondiskanter har dock dessutom stora bredbandiga avvikelser (oktavbreda) mellan varandra, och det är INTE bra. När bandet är så stort att det innehåller hela elementets arbetsregister talar man inte om tonkurveavvikelser längre, utan då är det helt enkelt spridning i känslighet det handlar om.
Under 70-talet kontrollmätte jag (för ett skolarbete faktiskt) en himla massa Peerless-diskanter, och spridningen mellan exemplaren var stor. Tittade man bredbandigt (oktavband) på dem så kunde olika exemplar ligger mer än 6 dB från varandra, och tittade man på hela arbetsregistret kunde det skilja mer än 3 dB i känslighet. Även ur det hänseendet är T22 mycket bättre. Av de 40 exemplar jag mätt hittills har ingen legat med än 0,6 dB ifrån labreferensen i känslighet och ingen har oktavbandsmässigt legat mer än en dB ifrån (siffrorna behöver multipliceras med två för att bli jämförbara med de nyss nämnda).
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).