Bill,
Visst finns det tillfällen då en färgande anläggning kan ge bättre resultat än en ofärgande. Har man tur så får man en motfärgning som tar udden av åtminstone en del av konstigheterna i ett eller flera fonogram. Problemet är att anläggningen alltid lägger på samma färgning, oavsett vilka problem fonogrammet är behäftat med. I längden blir det oerhört tröttsamt när ljudet hela tiden får en grundkaraktär som är t.ex. mjuk, fet, bred eller djup.
Som ett mycket bra exempel kan nämnas ett par enorma panelhögtalare av dipoltyp som jag hade för tio-femton år sedan. Djupet i samtliga inspelningar var närmast oändligt. Detta var en psykoakustisk effekt av den mot främre väggen reflekterade bakåtstrålningen från högtalaren. Högtalarna presenterade alltid en "soundstage" av instrument och röster även när det egentligen inte fanns någon i fonogrammet. Flera ärrade audiofiler släppte hakan i golvet vid ganska många tillfällen.
Men goda akustiska inspelningar där man försökte återskapa en musikalisk tillställning någorlunda naturtroget fick tyvärr s.a.s. dubbel verkan och blev "larger than life". Detaljeringsgraden gick också ned något i denna jättepresentation. Ljudet kunde dock inte alls beskrivas som simmigt och oprecist, bara med massor av djup och luft i ljudbilden. Hur som helst, i längden tröttnade jag på detta och sökte mig mot en mer ordinär presentation, även om den ibland kunde vara lite tråkigare i vissa avseenden. (Detta kunde man uppnå med samma högtalare via en genomtänkt uppställning av högtalare och lyssningsposition.) I längden var det ändå betydligt mer givande med mer konsekventa resultat.
.
