Goran_Rudling skrev:Max håller inte med om att rangordningen är 1. Verket 2. Tonarmen 3. Pickupen.
Max jag har också trott precis som du. Men jag har idag en annan åsikt. Fundera i helgen på följande. <i> Pickupen omvandlar bara den energi vi givit skivan. </I> Kommer energin före eller omvandlingen?
Jag kommer att diskutera detta med dig men efter helgen. OK? Du får gärna komma med fler tankar så kanske vi snabbare kommer fram.
Min uppfattning är att det är rätt svårt att diskutera de tre komponenterna
som enskildheter. De behövs allihopa för att det skall bli någ'e ljud till sist ut
ur högtalarna (och då behövs förstås förstärkier däremellan också).
Både pickup, tonarm och skivspelare kan vara tillräckligt dåliga för att ställa
till musikåtergivningen fullt märkbart. En svajig skivspelare är enligt mitt för-
menande ett mycket större problem än en pickup med krokig tonkurva eller
en tonarm med en massa resonanser och glapp. Pickup och tonarm kan vara
bra var för sig utan att passa tillsammans, osv...
Men i praktiken (om jag utgår ifrån alla de delar jag stött på) är det min
erfarenhet att pickupen är den mest kritiska komponenten. Det är den som
mest påverkar vad för musikkvaliteter man får ut av det samlade verket.
Men då förutsätter jag att skivspelaren är tillräckligt bra (och det gör jag
eftersom det finns tillräckligt många som är det) liksom att armen är det,
och att tonarm och pickup passar ihop. Det gör jag eftersom det är de
grundförutsättningar som alltid måste vara uppfyllda om det alls skall vara
meningsfullt att skruva ihop en kombination.
Goran_Rudling skrev:<B> Ingvar Öhman </B>
Har läst ditt inlägg. Lite bubbligt. Det jag kan se att det lilla kött som finns är av låg kvalitet.
Larvigt av dig att skriva det där. Påståenden utan substans och inga
exampel. Bättre kan du! Eller också kan du inte det.

Goran_Rudling skrev:Kan du utveckla lite om vad du ser som vitsen med att dimensionera en högtalarfot utifrån hur en pickup/tonarmskombination är dimensionerad.
Nej det kan jag inte.
Och vad du menar med utvecka förstår jag inte heller. Jag har inte sagt
någonting överhuvudtaget i den vägen överhuvudtaget. Då är det liksom
svårt att "utveckla" det.

Stilen på din replik är inte helt olik de du drabbades av när folk envisades
med att antyda att din definition på en bättre återgivning skulle inkludera
att ett ostämt instrument på en inspelning lät stämt. Om du vill att andra
skall läsa det du skriver så bör du förläna andra samma respekt.
Om du läser det jag skrev en gång till och slänger din förutfattade mening
att det är bubbligt och försöker läsa vad det står istället, så ser du att jag
avråder från att dimensionera en högtalarfot utifrån hur en pickup/tonarms-
kombination är dimensionerad. Var sak dimensionerar man självklart utifrån
respektive uppdrags förutsättningar.
Jag skriver dessutom att jag inte tror att SD har skrivit något sådant heller
utan att den enda jag sett komma med sådana antydningar är du.
Vad SD gör är att på ett ställe peka på en sak: Att man i tonarmspickup-
fallet sällan ifrågasätter poängen med att lägga resonansen utanför audio-
området. Dina mera långtgående slutsaterna om att det skulle betyda att
han dimensionerat SD-fötterna efter hur en pickup/tonarmskombination är
dimensionerad (!), är just DINA slutsatser, så dem får DU stå för själv.
Goran_Rudling skrev:Och vad anser du att pu/tonarmens uppgift är.
Den skall avläsa den mekaniska kod som vindlingarna i vinylen bär. Det
betyder i princip att den skall läsa AC-informationen, men skippa DC-
informationen och annan lågfrekvent info, som inte är musiksignalen.
Spårframmatningen, bucklor i skivan och eventuella artefakter som till-
förs av skivspelaren är exampel på icke-info.
Idealiskt bör faktiskt pickupen ta spjärn från medelskivytan. Gör den det
(t ex med hjälp av en vid sidorna av avläsningsspåret släpande borste)
så kan den faktiskt läsa även mycket lågfrekvent info med utmärkt nog-
grannhet (jag har skrivit en artikel om detta för cirkus ett par decennier sedan).
En sådan koppling kan dock inte vara oändligt styv, så vid högre frekven-
ser behöver pickupen ta stöd i massatröghet den bidrar med själv och
stjäl från tonarmen istället.
Eftersom sådana system tenderar att bli resonanta är det nödvändigt att
även infoga stor mängd dämpning om det skall fungera utan att artefakter
(liknande de som spikfötter ställer till med) skall yttra sig. Svårigheten att
skapa denna dämpning är ett av skälen till att en mera konventionell
lösning, där pickupnålen tar spjärn i sin egen och tonarmens massatröghet
vid alla audiofrekvenser, kan vara att föredra.
(Och att spikfötter även det är en lösning som men bör undvika eftersom
det i det fallet är i princip omöjligt att åstadkomma den dämpning som hade
behövts för att tygla problemen. Det sätt som artefakterna kommuniceras
till musiksignalen skiljer sig dock en del mellan tonarmsfallet och högtalar-
fallet, vilket gör fotvalet avsevärt mindre kritiskt. Mer om det strax.)Och att ha en tonarm som INTE har bidrar med någon dämpare inlagd mellan
pickup och skivyta, är också den lösning som praktiskt taget undantagslöst
används i praktiken. Pickup/tonarmens resonansfrekvens bildar då ett HP-
filter för audiosignalen (ofta med ett högre Q-värde än man skulle önska
sig) och ett LP filter för armframmatningen (med samma Q-värde = högre
än man skulle önska sig) som drivs av den graverade spårframmatningen.
I förekommande fall förekommer det att man vid sidan av en helt konven-
tionell tonarm adderar en dämpning, men av olika skäl är det nästan alltid
så att sådana lösningar är utformade på så vis att dämpbaljan tar spjärn i
verkligheten utanför skivytan - och det kan man verkligen ifrågasätta om
det är bra.
Det betyder nämligen att dämpningen som adderas verkar kontraproduktivt
med avseende på att vidmakhålla isolationen från både spårframmatning
och buckligheter i skivytan.

Det enda som förbättras är en mätning av
tonkurva. Men artefakterna med avseende på störningar ökar ofta klart
signifikant.
Dämpningen tar helt enkelt spjärn i fel mekaniska jordplan! Den enda rimligt
giltiga nollreferens därvidlag är skivytan, men alla sina bucklor inkluderade.
Det är den man borde ha tagit spjärn i.
Slutsats - som de allra flesta gör är det bästa.
Fast det finns förstås flera dimensioner att bry sig om. Tangentialarmar (om
de är massa symmetriska, vilket exkluderar de flesta luftlagrade tonarmar,
som ofta har katastrofala beteenden i lågfrekvensområdet) är t ex bäst på
att erbjuda en avläsning av skivan med små vinkelfel, så de kan också vara
en mycket bra lösning. Väl i paritet med högklassiga 12"-armar. Men det är
svårt att ordna med deras framdrivning på ett alldeles störningsfritt sätt.
Omöjligt är det inte dock, bara ovanligt.
Goran_Rudling skrev:Och vad är högtalarens uppgift.
Att det skall bli ljud förstås, i förekommande fall musik!
Men mera specifikt är ett par högtalares uppgift i en stereouppställning att i
samarbete med rummet, med varandra & med stereosystemet, skapa en "upp-
packning" av den information (i dimensionerna; klang, perspektiv, dynamik
och tid) som finns på inspelningen.
Och (nota bene!) detta måste ske sett ut en psykoakustisk synvinkel! Inte
från ett fyrkantig mätinstrumentperspektiv utan den mänskliga lyssnaren
med i ekvationen.
(Alltså inte såsom mätinstrument visar verkligheten. En mätmikrofon kan t ex
inte alls mäta hur en massa ljud som anländer från olika håll och i förekom-
mande fall samverkar med varandra och bildar fantonprojektioner för en
lyssnare - låter. I varje fall inte mera än partiellt. Man kan inte få en ens
i närheten av komplett bild av ljudåtergivningen, från bara mätningar alltså.
Man behöver mycket mera information än kurvorna på pappret.
Men jag kan tänka mig att du funderar specifikt på hur högtalarnas fötter
kommer in i ekvationen?
Om det är det du undrade över så är det såhär:
De flesta högtalare har dynamiska element, vars koner sätter luften i rörelse
således att det bildas ljud. När en kon accelereras så sker det genom den
kraft som strömmen genom talspolen i magnetfärltet bildar. Samtidigt bildas
det en motkraft (spjärnet) som går i andra riktningen, allstå via polplattor,
magnetsystem, schassie, högtalarbaffel och resten av högtalarlådan.
De först nämnda delarna har i regel så hög ljudhastighet genom sig att de
ger ett fungerande "spjärn" mycket högt upp i frekvens, men de väger ju
inte hur mycket som helst, och vid låga frekvenser (när hela konen rör sig)
behöver mera spjärnmassa än vid högre då bara talspole och en liten del av
konen rör sig.
Därför är ofta de förhållandevis lätta neodymsystemen med magnet nära
eller i talspolen en tveksam lösning till bas/mellanregister-element, om inte
membranet är mycket lätt. (Eller om det är ett PA-system där värdet av
hur lätta de är att bära på väger upp förluster i ljudkvalitet.)
Rena djupbaselement är i mindre behov av spjärnmassa från själva magnet-
systemet som sådant eftersom de lägre frekvenserna kan tillgodogöra sig en
större massa, där schassie, baffel och låda ingår. Även om ljudhastigheten
är väsentligt lägre när man kommer utanför magnetsystemen, så är den
ändå i alla vettiga högtalarkonstruktioner tillräckligt hög för att hålla hela
högtalare (alla delar) i koherent rörelse under 100 Hz.
För att klara alla övergångar mellan de olika lokala interna resonanssystem-
en så krävs att massakvoterna är tillräckliga (för varje enskild frekvens nota
bene) och att konstruktionen har tillräckligt intern dämpning för att medge
icke-resonanta och steglösa övergångar från de olika stora spjärnsystemen.
Men - vad händer när vi inkluderar yttre massor?
Först och främst kan vi konstatera att ljudhastigheten alltid är "hög" eller
"för låg" vid varje frekvens, givet systemets konfiguration. "Lagom" finns
inte i de här sammanhangen.
Är den för låg så behöver systemen vara isolerade och får alltså inte vara
integrerade (annat än om mycket stor dämpning, se ovan, kan inkluderas)
för då uppstår en massa resonanser.
Är den hög så är de integrerade automatiskt, då har man inget bekymmer
(vid frekvenser under det).
Så vad är då utgångspunkten, frågar man sig?
Om vi för enkelhetens skull utgår ifrån det jag utgår ifrån - en välkonstru-
erad låda som i sig har tillräcklig spjärnmassa inbyggt vid alla frekvenser
(några hundra gånger mera än de system som måste acelereras för att
skapa ljud) och som i övergångsfrekvenserna har den dämpning som be-
hövs inbyggt i systemet - ja då är det rätt enkelt:
Det finns inget skäl och inga poänger med att addera nya yttre massor
(att koppla högtalarna till golvet t ex) om tillstädesvarande massan är
tillräcklig redan. Bara en massa risker för missbeteenden i form av resonan-
ser och annat elände. Det är mycket bättre att högtalaren får vara frisväv-
ande och därmed ges chans att ta hand om sina egna "gamla energier",
alltså istället för att skapa nya resonanssystem som kommer att skapa
"gamla energier" som är nästan omöjliga att ta död på.
Kort sagt:
1. Undvik spikfötter!
2. Välj mjukfötter med så låg horisontell (för det mesta den dominerande
rörelseriktningen) resonansfrekvens som möjligt. Helst under 3-4 Hz, gärna
nedåt någon enstaka Hz. Lägre är svårt att nå, men skadar inte det heller.
Jag antydde tidigare i detta svar att jag skulle säga något om hur dessa
"högtalaruppställningens filterfunktioner" kommer in i överföringsfunktionen.
Så här är det:
1. Kabinetrörelsen som sådan påverkas av fötterna således att de ger den
en HP-liknande LS-funktion, men - den redan tillstådesvarande massan hos
lådan gör att resultatet (lite förenklat) blir en mer eller mindre asymmetrisk
stegfunktion. Vid extremlåga frekvenser kopplas lådan till golvet och rörel-
sen minskar. Vid frekvenser i närheten av resonansfrekvensen (som ofta
hamnar mellan 20 - 40 Hz med spikfötter) ökar rörelserna DRAMATISKT,
eftersom spikfotsuppställningar är bedrövligt dåliga på att erbjuda dämp-
ning. Vid frekvenser över resonansfrekvensen påverkas lådan mycket lite,
men även där finns ju lådan själv som spjärn och rörelserna blir rimligt små.
2. Högtalarkabinettets rörelse är dock inte direkt omvandlingsbart till en
ljudbidrag (såsom tonarmens från skivytan och frammatningens avvikande
positioner är det, men en enkel derivata) eftersom det dels vid låga frek-
venser strålar som en dipol och ger ifrån sig mycket lite ljud, och vid högre
är det inte säkert (eller ens troligt) att rigiditeten är tillräcklig för att hög-
talerens rörelser skall kunna betraktas som ens i närheten av kungruenta.
Nu spelar det sistnämnda kanske inte så stor roll eftersom skillnaderna över
100 Hz mellan spik- och mjukfötter successivt försvinner, för att vid kanske
några hundra Hz (där kabinetet inte längre kan betraktas som en styv
enhet) upphöra nästan helt. Men beteendet vid frekvenser lägre än så kan
man betrakta... och här kommer min första ekvation i det här inlägget (jag
har försökt hålla dem borta, med hänsyn till alla de humanister som tyvärr
nog är spikfotsdogmens lättaste byten (teknokrater har nog i regel lättare
att identifiera tankeoredan, luckorna i resonamangen och de rena felaktig-
heterna som påstås) och den ser ut så här:
RELSPL = 20*LOG(A*Mm/(Sd*Km*(1+100/(f*sqr(A)))))
Enkel va? Det beror på att den är lite förenklad, men den räcker ändå rätt
så bra för att man skall få en bra bild av hur det fungerar. I varje fall om
man vet vad de olika bokstäverna betyder:
A är Baffelaren (i kvadratmeter), Mm är membranmassan (i kilogram), Sd är
konarean (i kvadratmeter), Km är kabinettmassan (i kilogram) och f är
frekvensen (i Hz), sqr betyder "roten ur" (det som står omedelbart efterår
inom parentes). Formeln är ungefärlig och förutsätter bland annat att
baffeln har rimliga proportioner, vilket här betyder att den inte är alltför
avlång (vilket är ännu gynnsammare dock).
Jo, en sak till - REFSPL är relativa ljudtrycket från lådan, i förhållande till
ljudet från membranet.
Så låt oss ta ett exempel: En högtalare har ett baselement med membran-
arean 0,033 m^2, rörliga massan 35 gram och lådan väger 40 kg och har en
baffel med måtten 30*44 cm (0,132 m^3) och vi spelar en ton om 25 Hz på den.
Nivån från kabinettet kommer då, om högtalaren står på mjuka fötter, att
ligga hela 71 dB under nivån från membranet! Om vi kan förmoda att det
kommer att ligga i motfas så kommer det att stjäla lite nivå, närmare
bestämt -0,0025344 dB. För den som (som Göran) anser att människan är
relativt okänslig för nivåförändringar torde detta inte vara ett signifikant
problem.
Placerar man samma högtalare på spikfötter däremot kan rörelsen däremot
bli mångfaldigt större.
Personligen ser jag det inte som ett stort problem även om det är mycket
värre när högtalarna står på spikar, eftersom vibrationsljuden då inte dör
med insignalen utan förtsätter efteråt då.
På mjukfötter dör däremot lådans koherenta rörelser i princip när
insignalen gör det, och dessutom följer de exakt musiksignalen medan den
pågår, så den bi-strålningen är nog inget större problem trots allt, utan kan
betrraktas som en del av den önskade ljudalstringen.
Vh, iö
- - - - -
PS. Är man oroad över nivåförlusten så kan man ju alltid minska membran-
massan med tio mikrogram

(alltså tio miljondelar av ett kilo om vi kör
vidare med SI).
PPS. Jag svarar på resten sedan. Nu blir det middag!
PPPS. Reserverar mig för eventuella räknefel på grund av det parallella
midsommarfirandet.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).