KarlXII skrev:Apropå din favorit:
Om man jämför exempelvis två hamburgare, eller två Biff Rydberg, så är man ju hänvisad till att jämföra dem med varandra eftersom det inte finns något Hamburg eller någon Rydberg att ha som referens.

Det behöver det inte finnas, lika lite som alla behöver ha som mål att en
högtalare skall återge verkligheten så ackurat som möjligt. (Just det! Det
behöver de inte heller ha.)
Det får var och en själv bestämma, men kvarstår gör att jag HOPPAS att
var och en kan bedöma (är nu beredda nu?):
Hur pass bra en högtalare är på att tillgodose
deras önskemål, alldeles
utan att det finns en annan högtalare att jämföra med.
Precis som man kan bedöma om en måltid tillgodoser ens önskemål.
För om de INTE kan det (alltså behöver kunna jämföra med något annat för
att kunna ha en åsikt om hur bra det ena är) så kommer de att få svårt att
få glädje av högtalarna därhemma senare... (Eller maten på tallriken.)
Då verkar det bättre att de köper det som är billigast bara.
På samma sätt kan alla FÖRHOPPNINGSVIS bedöma hur väl en kock med
sin matlagning tillgodoser ens önskemål om en god måltid, utan att behöva
jämföra med något som någon annan lagat.
Vill man undersöka kockens skicklighet och inte bara titta på hur man gillar
resultatet, så kan man förstås behöva undersöka råvarorna också.
Ungefär på samma sätt som det är rätt världelöst att testa en förstärkare
genom att jämföra den med en annan - men det kan vara en poäng att
titta (lyssna) på hur dess insignal låter, om man vill kunna bedöma om för-
stärkaren förvränger när man lyssnar på dess utsignal.
Även där behöver man alltså känna råvarorna för att kunna bedöma presta-
tionen, med den signifikanta skillnaden att den förädling som kocken gör är
lite mera avancerad än den som förstärkaren gör, nämligen att förstärka
och göra signalen belastningsbar utan att de skall färändras.
Den senare skrivet ur ett objektivistiskt perspektiv självklart.
KarlXII skrev:När man jämför högtalare mot varandra, så försöker man väl utröna vilken som låter bäst i meningen mest verklighetstrogen, dvs vilken av dem som ger dig som lyssnare den bästa illusionen av att återskapa verkligheten.
Jag tycker att det funkar att jämföra dem mot varandra, sett ur det perspektivet.

Kanske?
Var och en gör som den vill.
Själv menar jag att man är en bra bit ute på gungflyet redan när man inte
gör någon distinktion mellan "illusorisk" med "verklighetslik". Det är HELT
olika saker. Inte en viktig skillnad dock för alla, men det är en fråga för sig.
Illusorisk betyder "lik en tänkbar verklighet", medan hög fidelitet betyder att
likheten skall vara mot den faktiska verkligheten som finns fångad på (eller
skapad till) fonogrammet.
Problemet är förstås att det är lätt att bedöma om man tycker något är illu-
soriskt, men svårare att bedöma om det är ursprungstroget. Därför har ju
alla inspelningstekniker ett stort försprång, eftersom de kan jämföra "på
riktigt". Dock kompliceras allting av att det finns förlustprocesser och mer
eller mindre stora kompaibilitetsglidningar som kan vara svårskijbara från
apparaters fel.
Därför gäller det att isolera de olika faktorerna från varandraoch i väldigt
många fall betyder det att man bara kan göra ett par högtalare rättvisa i
ett specifikt rum. Vill man göra ett appat par rättvisa, så behöver rummet
kanske se helt annorlunda ut. Då blir det svårare att jämföra, och det kan
jag nästan tycka är lite bra, för de gör varje enskild utvärdering mera rätt-
vis.
Hifi är svårt, men övning ger färdighet. I så stor grad att man blir "nästan
färdig", faktiskt, om man kombinerar att ha fått en stor talang till skänks
med 100 000 timmars övning.
Det är verifierat i vetenskapliga studier av statistisk natur.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).