Jag har skrivit i den här tråden tidigare, men förstainlägget har jag inte
läst.
Nu har jag gjort det, och har en synpunkt på detta:
SlaitH skrev:Det är dessutom lite lättare att designa ett LT system om man bara behöver dämpa Q värdet, för om det är ett Q som är lägre än det önskade då måste det förstärkas ända från 0Hz upp till delningsfrekvensen. Detta är att slösa med både slaglängd och effekttålighet på ditt element, därför är det som sagt bättre att utgå ifrån ett lite höge Q.
Njae...
Det stämmer faktiskt inte alls.
Tittar man på frågeställningen ur ett förenklat och dessutom helt linjärt
perspektiv kan det kanske verka förnuftigt att se det så, men tittar man
lite noggrannare på saken så kommer man snarare fram till den motsatta
uppfattningen. (Om man dessutom involverar olinjära egenskaper så gör
man det i ännu högre grad.)
Vi tar linjärt först:
I det förenklade perspektivet så kan det te sig som att Q-värde är bra,
eftersom det betyder ökad känslighet, om så bara lokalt just vid reso-
nansen, men många bäckar små... kanske man tänker?
Men om man tittar på det ur ett fysikaliskt perspektiv så inser man att
det finns orsaker till Q-värdet. Och vad leder till hög Q-värden? Jo höga
resonansfaktorer (Mm och k) och låga dämpfaktorer (Bl^2/Re och Dm).
Det är verkligheten.
Tittar man på Q-värdet ur detta verklighetsperspektiv istället för att se
på diagram där nivåerna har normaliserat så det ser ut som att man får
mer med högre Q-värde, så ser man att högre Q-värde i praktiken ger
nivåminskningar i den största delen av registret.
- - -
Ett element som har högt Q-värde har det för att det har en tung kon
(vilket ger mindre ljud i det linjära området, inte mera) en styv upp-
hängning eller liten låda (vilket ger mindre ljud i frekvensområdet under
resonansfrekvensen) eller en svagmotor (vilket ger mindre ljud BÅDE
under och över resonansfrekvensen). Den senare ger förvisso en lite
lägre nivå just vid resonansen, men verkningsgraden är ändå högre
och för en given ljudalstring går talspolen kallare, trots att man just
vid resonansfrekvensen behöver tillföra lite mera spänning.
- - -
Sammanfattningsvis: Det som skrevs om att man inte skall slösa på
slaglängd och effekttålghet genom att välja ett element med ett lågt
Q-värde - är helt fel.
Den slutgiltiga slaglängden beror bara av vilken slutgiltig tonkurva man
väljer, och den har INGENTING med elementets linjära ursprungsegen-
skaper att göra. Och effekttåligheten blir SÄMRE om man utgår ifrån ett
element i låda som ger ett högt Q-värde.
- - -
Och så har vi de olinjära egenskaperna...
Typiskt kan man se att det som avgör den distorsion som man får från
ett element i en låda är en intrikat blandning mellan en väldans massa
olika olinjära egenskaper - och det finns inga tumregelsvar på vad som
ger lägre distorsion eller högre. Det finns bara riktiga svar. Varje speci-
fika element har sin specifika distorsion.
Men däremot finns det statistiska sanningar, svar på vad som är vanligare
eller mindre vanligt, som funktion av det ena eller andra. Och av dessa så
kan man se att väldigt många högtalarelement har lägst distorsion i den
nedre delen av det massakontrollerade området, och högre när konen inte
längre är att betrakta som en homogen massa.
Man kan även se att de allra flesta element har en mot lägre frekvens
stigande distorsion som är som allra värst när man är helt i det fjädrings-
kontrollerade området. Och även om jag har sett att det skrivit mycket
om den distorsion som beror av den geometriska fjädringsdistorsionen i
en för liten låda (det var nog till och med jag som tog upp den först) så
tror jag att många av dem som skriver och läser här på faktiskt.se, har
fått en skevbild av proportionerna. Det hojats varningar för den lilla lådan
distorsionshöjande verkan, men hur många av dem som tar upp denna,
vet egentligen hur denna relaterar till resten av olinjäriteterna? Om jag
skulle skriva att det finns fall då man får lägre distorsion i en mindre låda,
skulle jag ens bli trodd då?
Nåja, det där var bara en utvikning. Det jag ville komma fram till var att
ett högt Q-värde statistiskt ställer till distorsionen. Effekterna av det fjäd-
ringskontrollerade området kommer in mycket tidigare när man inte har
en tillräcklig elektromagnetisk dämpning.
- - -
Så ett LÄGRE Q-värde som utgångspunkt är vad jag skulle råda till, även
om eq-insatsen förstås ser mycket tråkigare ut då, utan de spännande
slingringarna.
Så om jag skulle komma med ett råd så skulle jag säga att ett Q-värde i
låda om mellan 0,2 (vilket dock är nästan omöjligt att nå eftersom det
skulle kräva ett element Q om kanske under 0,1...) och 0,65 är lagom.
Högre Q (i låda) än så avråder jag ifrån - å det bestämdaste.
Tonkurvan går förvisso att invertera med eq, men resultatet av ett högt
grund-Q-värde blir nästan alltid högre distorsion OCH onödigt hög termisk
kompression, på grund av låg verkningsgrad.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).