En otroligt intressant tråd och fråga!
Intressant eftersom den tvingar deltagarna att ventilera både sina föreställningar och sina fördomar.
Så det tänkte jag göra jag också.
Själv har jag ingen aning om vad som är det korrekta svaret, delvis för att jag inte heller vet riktigt vad "kompromisslös" betyder här.
Man kan ju göra sammanhangen hur komplicerade som helst, och till sist se kompromisser överallt.
Två saker man kan bena upp dock, när det gäller kompromissfrågan är huruvida anpassning till rummet och stereo-systemet skall ingå i strävan mot det där kompromisslösa?
Gäller frågan snarare för det som kan definieras som en monohögtalare i ekofritt rum så blir det lättare att svara, men jag tror att det är hifi/Hoci-högtalare för verkliga rum det gäller?
En gång för många år sedan när jag funderade igenom det här med X-vägiga system så kom jag fram till en sak, som jag fortfarande tror är är relevant.
(I varje fall så länge som ljudtrycksförmågan inte behöver vara extrem. Sistnämnda kan förskjuta uppräkningen lite, således att man kan lägga till några ännu flervägigare system, och stryka de allra enklaste.)
Jag kom fram till att, om man bortser ifrån den initiala kunskapströskeln som ju måste passeras för att man skall kunna göra "förutsägbara" högtalare överhuvudtaget, är det
lätt att göra extremt goda fyrvägshögtalare, eftersom antalet element medger att var sak kan placceras på bästa plats, samtidigt som man kan använda varje element inom dess frekvensgånglinjäraste område. Vidare blir modulationsdistorsioner trevligt undertryckta av att olika frekvenser slipper samsas på samma membran.
. I gengäld finns gränser för hur långt det går att nå med ett så komplicerat system som ett fyrvägs. Det är bra att registren för resp element är små, men delningarna mellan dem är i sig en diskunitinuitet i deras strålingsbeteende, och kanske även på andra sätt (vars relevans ibland kan ifrågasättas) ett litet problem.
Trevägshögtalare är fortfarade ganska lätta att få ihop, även om i synnerhet mellanregisterelementet kan var en utmaning att
hitta. Bredbandigt, lågdistorderande, tillräcklig känslighet och ändå god spridning kan börja bli svårt i trevägare.
. Att göra en riktigt bra trevägare är lätare än att lyckas med tvåvägssystem, men helt klart svårare än i fyrvägsfallet, men i gengäld går det att nå längre, om man lyckas tämja några element som gör det möjligt.
. Fast går det att få elementen (främs mellanregistret) så bra att det totalt blir bättre än fyrvägaren...?
Går man vidare till tvåvägssystem växer bara problemen och kraven som måste ställas på elementen blir nästan orimliga, för att det skall fungera tillfyllest. Bas/mellanregisterelementet måste kunna hantera extrem djupbas samtidigt som det skall hantera högre frekvenser utan att beröras av basbevegelserna, och till på köpet måste det vara tillräckligt stort för att flytta tillräckligt med luft, men tillräckligt litet för att sprida nog mycket... Nu kan man förvisso tänka sig tvåvägare med delningsfrekvensen 500 Hz också, men det kanske är påfresta de förutfattade meningarna för mycket...
. Nu kan man verkligen fråga sin om potentialen att med stöd av den ännu enklare uppbyggnaden och större friheten från delningar, göra ett bättre system än ett trevägs, är praktiskt uppnåbart.
Sista steget blir till envägaren. Där blir det så svårt att det blir omöjligt! Att göra en tillfyllest envägare går helt enkelt inte. I varje fall inte om vi talar om traditionella dynamiska högtalare. Frågan om huruvida den totala friheten från delningar i sig är värdefull blir då hypotetisk, eftersom det inte finns några envägssystem med full bandbredd (Säg att vi ställer kravet att nå i varje fall 35 - 16 kHz för att få kalla det full bandbredd). Alla jag stött på (Lowter gör ju inte det enda fullbandbreddselementet) är i själva verket avsevärt mycket mera fasdistorderande än ett förnuftigt tvåvägssystem. Förklaringen är att den s k envägshögtalaren i regel ÄR delad, med ett mycket brant och fult mekansikt delningsfilter. Faktum är alltså att de flesta fullregisterelement är tvåvägssystem! Och inga fina sådana heller.
Nåväl, det var en massa pladder - vad är bäst då?
Tja. Säg det.
Det enda jag tror man kan vara säker på är, att om man tar den yppersta procenten av alla högtalare - den bästa hundradelen som finns att få aaltså, oavsett pris - så är mer än 99 % av dem två, tre, eller fyrvägssystem.
Vh, Ing. Öhman
- - - - -
PS. Sen kan man ju skilja på delningar mellan element som sitter i samma låda, och delningar mellan mekaniskt separarerade system.
. Är tillexempel ett tvåvägssystem som delas elektroniskt till en basmodul, ett tvåvägssystem + basmodul, eller är det ett trevägssystem?
PPS. Det är kanske denna slutsats som är den viktigaste: Fem- och sexvägssystem är extremt sällsynta, men frågan är om de inte skulle kunna bidra till fina konstruktioner, i varje fall om vi tänker oss realisationer med digitala filter.
. Det är bara det att ingen vågat gå den vägen ännu.
PPPS. Själv gör jag ju mest bara 2-vägssystem, samt 2-v + B, men det är mest av historiska skäl. Sen har jag ju hållit på med det så länge att jag tror jag lärt mig hantera de flesta tillkortakommanden man i början upplever som "icke runtgåbara". En sådan resurs känns trist att inte utnyttja.
. Sen finns det ett skäl till, som har med musikåtergivningens själ att göra (nej, jag tänker inte få in på vad jag menar med det), men det inbegriper inte tvåvägighetens nödvändighet, med nödvändighet.

Det gör dock att man kan komma att omvärdera de fyra principerna lite - bli tvungen att kasta om både svårihetsdefinitionerna och åstadkombarheterna lite, så att säga...
PPPPS. Jag förutsätter lite ungefärliga delningsfrekvenser i det ovanstånde, nämligen:
5-v: 80 // 400-500 // 1000-1500 // 3500-6000
4-v: 300-450 // 800-1200 // 3000-5000
3-v: 300-450 // 2000-5000
2-v + B: 80 // 1500-4000
2-v: 1500-4000
För helt andra delningsfrekvenser kan resonamangen behöva modifieras en smula. Det behöver inte bli sämre, men det kommer att involvera helt nya kompromisser...
PPPPPS. Allt det ovanstånde resonemanget underförstår att det är en mycket god högtalare som skall konstrueras, och att konstruktören har rimlig insikt i åtminstone filterteknik och elektroakustik.
Handlar det om en högtalare med lägre krav, konstruerad av vem som helst (med begränsade elektroakustiska kunskaper), blir ordningen förstås den motsatta: Envägssystem är lättast, därnäst tvåvägare, trevägare, fyrvägare, femvägare, sexvägare...
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).