Jag gör ett försök, men det kommer inte att bli lätt att vara rimligt kortfattad...
Fråga:
Bör ordet ringning reserveras för den signalförvrängning som resonanta system utsätter en signalen för - alltså den frekvensberoende tidsdistorsion som yttrar sig således att energi absorberas vid exitation, som sedan slipper ur systemet i form av en resonanssvans?
Exempelvis det beteende som ett andra ordningens LP-filter med Q-värde högre än 0,5 uppvisar alltså. Eller valfritt filter med högre ordningstal och/eller högre Q-värde, eller en linjal man håller över bortskanten och flärpar till, eller en anslagen stämgaffel, eller en cymbal, trumma, sträng, vinglas, eller en flaska med just urdragen kork.
Detta i motsats till andra periodiska synligheter, exempelvis sådana som faslinjära filtersystem kan uppvisa på grund av att de genom bortplockning av vissa frekvenskomponenter synliggör andra signalkomponenter utan att ändra på dem i amplitud eller tid.
Frågan är alltså;
Är alla beteenden hos en överföringsfunktion som framkallar synliga nollgenomgångspassager hos utsignalen lämpliga att kalla ringningar?
Eller;
Skulle det vara bättre att reservera ordet ringning för det fenomen som enkelt kan beskrivas som avgivande av tonfrekvent energi efter exitering?
Vh, Ing. Öhman
Fast iof så kanske det är dumt att ändra betydelsen om den redan är vedertagen inom vetenskapen....(vilket jag inte har en aning om...)
För mig är ringningar upplagrad energi, vilken efter excitation antingen avges eller klingar resonant för evigt 
