IngOehman skrev:Skall man vara noga så kommer oscillera från latinets oscillare, som betyder gunga.
Strikt tekniskt kan gungning försekomma både med och utan poler i högre halvplanet.
(Jfr: Efter att gungaren hoppade av fotsatte gungan att gunga några minuter)
Huruvida poler i högra halvplanet föreligger eller ej beror primärt på hur gungaren väljer att organisera öfverkroppens och underbenens rörelser under gungandet.
Mindre barn äro ofta påfallande oskickliga på att få polerna på plats i högre halvplanet, varför de få bringas till tillfyllest gungamplitud medelst puttning.
Detta förfarande, välkänt bland hyggliga föräldrar, är mer att betrakta som införande av pulsad synkroniserad störning i systemet än regelrätta poler i högra halvplanet, men det avgörs främst av vilken acceptansnivå han har för olinjäriteterna i sådana här påfallande olinjära system.
Dessutom är det en helt annan fråga.
Hursomhelst:
Oscillation, om man söker språkligt stöd, kan inte entydigt anses vara självsvängningar, utan även avklingande svängningar kan kallas oscillationer.
Därför är ordet oscilloskop rimligt, ehuru vågskåp förstås är mycket bättre, eftersom det tydliggör att apparaten öppnar möjlighet att betrakta även icke-oscillerande vågformer.
För praktiskt bruk emellertid, hävdar jag dock fortvarigt att uttycken oscillation och ringning bör hållas isär, sålunda att man därmed skall slippa ständigt specificera vad för sorts oscillation/ringning man åsyftar.
"Oscillation" brukas lämpligen för självsvängningar, medan "ringning" med fördel används för avklingande svängningar.
Vh, Ing. Öhman
Börjar det inte bli dags att tagga ner en smula Ingvar? Föreslår att Du vänder dig till Tekniska Nomenklaturnämnden istället... Ett oscilloskop visar spänning som funktion av tid, punkt slut.
