Svante skrev:Johan_Lindroos skrev:Perfector skrev:Vågar jag här inflika att man kan hitta diskanter som klarar 100 Watt vid 2kHz delning 12 dB/Oct.
...
Ja, man kanske kan hitta sådana element, men då är du ute och tassar bland pro-element-markerna. Vanliga hifi-diskantelement tål inte i närheten av hundra watt. Jag tror inte frågeställaren är ute efter sådana mer kostsamma element. Hundra watt är väldigt mycket effekt för ett diskantelement, nästan alla brinner upp av hundra watt. Ge ett exempel på ett element som du avser som tål hudra watt så ska vi se vad jag och andra tycker om det.
Här får jag nog ändå försvara Perfector som ju tydligt anger att det finns ett delningsfilter med i resonemanget. Rimligen anser man då att signalen är bredbandig, med endast en del av effekten över delningsfrekvensen. Det finns standardsignaler som används för sådana angivelser.
Sen är det naturligtvis så att om man kopplar signalen direkt till diskanten, eller om man koncentrerar effekten till höga frekvenser så brinner diskanten. Typiskt tål en hifidiskant kanske 10 W.
Jag tror ingen ifrågasätter att det tillhör det normala för tillverkare av hifi-element att redovisa systemeffekt med ett definierat filter.
Däremot kan man ifrågasätta det
förnuftiga i att göra det. Och det förnuftiga i att tro att siffran man får är entydig och enkelt användbar.
- - -
Det finns många problem när man skall fundera ut hur effekttåligheten bäst skall redovisas. Och att lista ut hur effektåligheten skall tolkas är i bästa fall en gissningslek. Siffran i datablandet är inte alls entydig. I ett specifikt fall kan ett element A som det redovisats dubbla effekttåligheten mot element B för, gå sönder långt före B.
Ett problem är att det finns både en mekanisk gräns och en elektrisk. Den förstnämnda är som regel mycket mera frekvensberoende. Det gör att det t ex på 70-talet fanns element med liten talspole och stort membran (kondiskanter) som redovisades som rätt så tåliga vid låga delningsfrekvenser, trots att de i praktiken oftast brann av långt före samtida domediskanter.
Ett annan problem är att det finns en massa olika tidskonstanter inblandade, som gör att ett element kan klara hög effekt kort tid, men klarar en mycket lägre effekt om det skall hålla en längre tid. Och det är alltså inte bara en tidskonstant utan flera, möjligen om man undantar bandelement där en dominerar rätt kraftigt.
"Äkta" bandelement (membran av aluminium endast) har typiskt en mycket högre långtidseffekttålighet än domar, vilket beror på att de klarar en del temperatur och dessutom kan stråla ut termisk energi ganska fritt. En banddiskant av Gamma-typ kan klara uppåt 30-40 W kontinuerligt utan att gå sönder, och klarar att göra sig av med effekten. En normal dome-diskant (icke oljekyld, byggd av normala material, ingen extra kylning från massiva värmeledande delar) klarar bara 5-10 W (idag är det vanligt att de klara 10 W eller mera, då lacker och limmer har fått högre smältpunkt än förr).
Men kör man in en skur på säg 250 W, 8000 Hz, kanske 40 perioder i en domediskant så håller de som regel! De bästa klara flera tusen W om varaktigheten är tillräckligt kort.
En banddiskant däremot brinner ofta av mycket snabbt när man passerar dess maxeffekt - eftersom den i princip bara har en tidskonstant, och den är kort, mycket kort, eftersom membranets massa är så liten. 30 W kan den spela länge, länge, men kör in 50 W och membranet smälter av nästan direkt.
Hur specar man elementet då?
Det kan de facto hantera mycket högre kontinuerlig effekt, men det är trots det mycket lättare att spela sönder...
- - -
Så när man specificerar en effekttålighet på ett diskantelement på oproffs-sättet så säger det inte så himla mycket. Att speca effekttålighet så att det blir en ordentligt användbar uppgift är i själva verket en grannlaga uppgift, och även om jag föredrar det sätt som proffstillverkarna redovisar effekttålighet så är även dessa uppgifter långt ifrån heltäckande.
Det man behöver göra är att undersöka elementet noga, från ett tiotal infallsvinklar, om man vill ha en bild av dess förmåga att hantera ineffekt. Ett enstaka värde förslår helt enkelt inte, den blir bara som en dum tumregel.
- - -
Jag kanske skall säga något mera om tidskonstanterna på talspole-diskanter förresten. Det finns som nämnts flera olika tidskonstanter, alltså trögheter med avseende på uppvärmning handlar det mest om. Och när ett element är helt ospelat och kallt så är alla tidskonstanters "laddkurvor" på noll. Elementet har högre effekttålighet då, än när det spelats starkt länge. Det första som blir varmt när man spelar är talspolen.
Spelar man en mycket hög effekt väldigt kort tid, så är det i princip endast den termiska kapacitiviteten hos talspolen som bestämmer hur varm den hinner bli. Spelar man länge så hinner dock även hela magnetsystemet bli varmt, och ju varmare det blir, desto mindre effekt tål diskanten.
Den längsta tidskonstanten är i förekommande fall den som bestäms av den inneslutna luften i högtalaren, och kanske högtalarens hela kabinett, och i förlängningen rummet som högtalaren står i!
Övergångarna mellan tidskonstanterna är som jag hoppas att alla förstår lite luddiga, eftersom parametrarna är lite distribuerade, det vill säga ledningsförmågan hos respektive termisk massa är inte oändlig. Men jag hoppas alla förstå ungefär vad jag menar.
- - -
Och huvudpoängen med mitt inlägg är alltså att effekttålighet inte bör förenklas till tumregler. För vad ett element tål beror på, och det beror på mycket.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
).