JM skrev:Nu är det dags att fixa tid till att bygga egna högtalare. Diskussionerna i parallelltrådarna inspirerar. Det var över 30 år sedan sist. Klart ringrostig. Är insnöad på dipoler och linjehögtalare.
Då för länge sedan (>30 år sedan) byggde jag ett par linjehögtalare ett 2 x 0,01 m långt membran, 1 m bred o 2,2 m hög och med mängder med ferrit magneter (fanns inga överkomliga neodymium magneter då). Aktivt delade med Nakamichi EC-100 med JBL 15" i basen. Inget höjdarljud.
Har ett par linjehögtlare med 20 Fountek FR88EX i var sluten låda delade vid ca 180 Hz. Drygt 2 m höga. Låter så där. Något fattas. Distorsion.
Jag har ett par CBT36K line array, enligt Don Keele, som sprider ljudet lite för mycket för att passa mitt rum. För många reflexer och för tidigt.
Funderar på en klassiskt dipol med 8-utbredning mer likt mina Quad 989. Fungerar bra i stora lyssningsrummet rummet (11,5 x 5 x 5 m inklusive angränsande loft drygt 200 m^3). Nu är målet att ha perfekt ljud enbart i lyssningspositionen och mer SPL. Fanns det långa (2 m) tunnfilm högtalare med frekvens 300 -20000 skulle jag inte tveka att köpa.
Tänkt göra konstruktionen enkel med samma typ av element rak igenom över 160 Hz. Under 160 Hz har jag redan 4 x 15" Eminence Alpha 15 A/kanal i dipol konfiguration. En sluten subbas i varje hörn under 60 Hz.
Funderar på en samling Peerless 3,5" TC9FD18-08 https://hificompass.com/en/speakers/mea ... tc9fd18-08.
Avstånden mellan högtalarna blir teoretiskt för stort och diskantens direktljud kommer inte bli optimalt. Men med bara en lyssningsplats borde det gå att fixa med lite PEQ.
Finns säkert bättre element.
Tacksam för återkoppling med förslag.
JM
JM
I ett stort rum med lång efterklangstid är det extra fördelaktigt med den stora riktverkan som en linjekälla ger, vilket gör att det låter som ett vettigt val i ditt fall.
Linjekällor är dock luriga bestar och den utdragna placeringen av elementen gör att den normala punktkälleapproximationen inte fungerar alls. Man kan glömma enkla beräkningar där man direkt summerar källstyrkan från de olika elementen.
De stora fasskillnaderna mellan elementen i mottagarpositionen gör att spänningskänsligheten faktiskt är lägre för linjekällans 16 element över ca 2 kHz än för ett enstaka element (kopplade 4/4 i serie/parallell, alltså med oförändrad total resistans). Hög riktverkan har ett högt pris, speciellt på korta avstånd, d.v.s. i det här fallet under 30 meter eller så.

För att motverka detta kan man lågpassfiltrera de yttre elementen för höga frekvenser, vilket förstås ger en viss reduktion av riktverkan, men denna kommer ändå att vara hög.
Andra typer av linjekällor och areakällor av band-, planar- och elektrostattyp, undviker frekvensgångsproblemen via extremt låg rörlig massa, vilket via en helt annan koppling till luften ger en betydligt jämnare frekvensgång. Luften framför och bakom membranet är helt enkelt betydligt svårare att flytta på än membranet självt och denna akustiska impedans är frekvensberoende på ett sätt som ofta ger en ganska jämn frekvensgång.
Nedan visas frekvensgången modellerad med FEM/BEM respektive en förenklad Matlab-modell för ett avstånd om 3 meter med maximalt kompakt monterade element. Dessa är modellererade som ideala kolvar och med en rigid baffel om 0,4x1,4 m. Förutsättningarna är en dipolkälla i fri rymd. Frekvensupplösningen är inte bättre än 1/3 oktav eftersom beräkningstiden är låååång för så pass stora källor.
Resistansen i specen ser inte riktigt ut att stämma med impedanskurvan och spänningskänsligheten. Därför användes vid simuleringen 7,7 ohm, vilket ger god överensstämmelse här. Vill man ha den mer exakta spänningskänsligheten för dessa element, får man lägga till ca 3-4 dB över ca 7 kHz, där konerna uppvisar en del resonanser.
Skillnaderna mellan BEM-modellen och den förenklade Matlab-modellen ligger framförallt i diffrationseffekter från baffeln (dipol) och till mindre del i geometrin för elementen.
Så här vackra bilder över ljudfältet kan man få fram med BEM (observera att det räcker med att modellera 1/4 av högtalaren p.g.a. symmetri). Det framgår av bilden nedan att ljudtrycksnivån reduceras mycket tydligt för en stående lyssnare, alltså med öronen placerade runt 950 mm ovanför xy-planet. Frekvensgången blir också tydligt annorlunda. Om man vill ha ett vettigt ljud även för stående lyssnare måste man höja upp högtalaren så att toppen av den översta konen sitter i öronhöjd eller högre.