Jag erinrar mig hur jag förr om åren frustrerades av att det väldigt ofta lät ganska oklart, sammangrötat, "trångt" och otydligt utan någon påtaglig dimensionalitet. Jag erinrar mig även att jag frestades att försöka kompensera genom att dra på allt högre. Detta i någotslags försök att lättare höra detaljerna i musiken. I viss mån lyckades det kanske, men på det stora hela så blev det mest bara högre utan att det egentligen lät "bättre".
Allteftersom jag skaffat mer och mer högupplösande apparatur så noterar jag att behovet/frestelsen att "dra på" minskar.
Emotser sedvanliga invändningar.
