Tarzan skrev:Så var finns de där komponenterna som utgör stereosystemfelen beskrivna och dess korrigeringar? Jag tror jag ägnat ganska många kvällar/eftermiddagar åt att söka här på forumet utan att hitta något som inte bara är antydningar om vad de kanske skulle kunna vara, eller vad de inte är.
Jag har förstått att det rör sig om rätt små avvikelser från "rak" tonkurva och frekvenser från ca 700 Hz och uppåt och är riktningsberoende, kanske?
(Jag tycker faktiskt att det här hör till trådämnet, Per)
Att gå in konkret på alla delar och detaljer av felen (de är många) och deras yttringar passar mera för en bok eller en föreläsning (som t ex den jag höll på KTH i ämnet (det vill säga ämnet den gången var psykoakustik i stort, men stor del användes för att tala om stereosystemfelen) för några år sedan), men en allmän beskrivning är mycket enkel att göra:
Stereosystemfelen är de artefakter som uppstår på grund av skillnaden mellan att exponera lyssnare för det komplexa ljudfältet från t ex en orkester, och att exponera samma lyssnare för endast två ljud från två högtalare, som blandas i lyssningsrummet.
När en ljudkälla som brer ut sig i tre dimensioner (t ex en symfoniorkester) och vars ljud kan studsa i ett omgivande rum och som kan avlyssnas av människor som också befinner sig i ett tredimensionellt fält i samma rum, så har man en mycket komplex situation.
Antalet ljudvågor som rör sig i rummet blir ofantligt, det är frestande att beskriva det som oändligt rent av, eftersom efterklang aldrig dör bort helt utan bara sjunker ned i bruset. Men för praktiskt bruk kan vi begränsa oss till de ljudvågor som går att höra, och då duger ofantligt många.
Dessa ljudvågor kan enkelt delas upp i två sorter - de som kommer direkt från ljudkällan och de som når lyssnare visa studs, en eller flera gånger. Även de förstnämnda ljudvågorna kan ta många vägar från källa till lyssnare - för en lyssnare lika många vågar som ljudkällan har utstrålningspunkter, och tar man med förstareflexerna så blir det många flera riktnkngar som ljudvågorna anländer lyssnaren ifrån. Tar man med alla inklusive efterklang så blir det ännu flera.
Sättet vi hör och förstår ljud vi hör beror på vår lyssningsapparst - öron och hjärna.
Ofta kan man i böcker läsa väldigt förenklade beskrivningar om vår "stereofoniska hörsel" (de menar binaurala), och då få intrycket att det handlar om att höra varifrån horisontellt ett ljud kommer.
I böckerna står att vi i vissa frekvensregister hör riktning genom att det uppstår en fasskillnad mellan vänster och höger öra till följd av anländanderiktningen. Och att vi i högre register inte kan höra riktning längre på grund av att våglängden är för kort. Man kan även läsa att vi på transienta ljud kan höra riktningen och att vi då använder tidsskillnaden istället, och det fungerar även om frekvenserna är höga. Vi låga frekvenser hävdas att vi inte kan höra riktningar.
- - -
Allt detta är som enskildheter sant, men det beskriver bara en liten del av alla de mekanismer i vår hörsel som gör att vi kan höra riktningar. I själva verket är det dessutom bättre att tala geometrisk position än riktning, eftersom alla tre dimensioner är av betydelse för upplevelsen och vi har (med vissa begränsningar) förmågan att deschiffrera dem alla; vi hör sidledes position, vi hör höjd och i hör även avstånd!
Orsaken att vi kan göra det är att hörseln är mycket mera kapabel än att bara kunna göra bedömningar av förskjutningar i tiden mellan vänster och höger öra. De extra verktyg som finns kan enkelt beskrivas som HTRTF (klanglig inverkan från öronens form, huvudets form, torsons form) samt den signalbehandling som vår hjärna kan göra för att bringa oss att förstå ljuden som entrat hörselgången, så bra som möjligt.
HTRTF är intressant på många sätt. Ett av sätten är att varje infallande ljud (alltså även om man bara tittar på ett öra) för en specifik (omän inte helt unik) klang. Men en klang som vi i de flesta fall inte hör, inte som klang alltså. Utan vi hör denna påverkan som riktning - om vi får tillgång till info från båda öronen. Vi behöver båda av flera skäl, det viktigaste är att flera olika riktningar ger likartad klangpåverkan och dessutom är ju många ljud som når oss inte klangligt kända, så det finns ingen referens för hur de skulle ha låtit om de kommit från den ena eller andra riktningen, så förmågan att bedöma riktning med bara ett öra blir väldigt begränsad. Andra örat ger en sorts referensinformation så hjärnan kan lösa matrisen, lite förenklat. Det finns en ännu bättre referens dock, efterklangen av samma ljud. Då en klang från ett öra inte ger en entydig position så hjälper den dock inte en enörad lyssnare. Men en tvåörad får väldigt mycket lättare att positionera ett ljud med okänd klang om ljudet lyder i ett rum med reflexer och efterklang.
- - -
Nåväl, nog med grundkunskaper - vad är då stereosystemfelen?
Jo det är de skillnader som uppstår när man tar ursprungsinformationen (det rika och komplexa flödet av ljudvågor från orkestern (t ex) till lyssnaren) och tränger in den i två kanaler som sedan exponerar lyssnaren från bara två riktningar.
Alla skillnader som uppstår är delar av stereosystemfelen. Det gäller alltså inte bara högtalar/lyssningsrum/lyssnar-halvans fel, utan även de fel som uppstår då man fångar orkestern.
Alltså allt det som beror på att man reducerar de mycket komplexa flerdimensionella händelserna mellan orkester och lyssnare, till bara två endimensionella händelser; vänster och höger kanal.
Det får ganska lätt mätbara (ja, mätbara!) konsekvenser, om man stoppar in en liten probe-mikrofon i en lyssnares öra. Där inne vid trumhinnan så ser man nämligen de verkliga effekterna av vissa delar av stereosystemfelen - man ser konkret hur klangen vid trumhinnan blivit förvrängd jämfört med originalhändelsens. Inte kostigt att man hör det.
Och det intressanta är att detta alltså är sant även när en mätmikrofon som placerats på lyssningsplats användts för att se till så att klangen är ursprungsidentisk. Till och med i högsta grad då.
Det är därför det är en så dålig ide att tillämpa DRC annat än möjligen vid mucket låga frekvenser.
- - -
Utöver dessa stereosystemfel har man ofta även andra typer av fel. Man har distorsion i utrustningen, man har tonkurvefel i mikrofoner, förstärkare, bandspelare (AD/DA...) mixerbord, pickuper, högtalare... Man har störljud, brus och brum...
Men stereosystemfelen är de andra, så sällan omtalade, felen.
De som gör att den som skaffar en anläggning som "mäter bra", och spelar fonogram som påstås vara gjorde med de bästa mikrofonerna, ändå kan få höra något som alls inte är identiskt med (ibland inte ens så särskilt likt) hur det lät på plats när orkestern spelade.
Felen man hör är alltid en kombination av apparatfel (brus, dist, tonkurvefel) och stereosystemfelen. Och hifi-entusiaster tycks nästan alltid ha en övertro på vid som kan uppnås genom att minimera de apparatfel som finns i deras halva av lyssningskedjan.
- - -
De som var med på den föreläsning jag höll för några år sedan om psykoakustik på KTH för faktiskt-människor, vet att stereosystemfel yttrar sig på många sätt och i många dimensioner. Jag brukar arbeta med 12 olika faktorer, som dessutom påverkar varandra korsvis, så tittar man på en enda faktor så kan man inte veta hur den skall hanteras utan att känna till de andra. Det finns därför heller inte ett entydigt svar på hur direktljudets tonkurva skall se ut, mer än att en tekniskt rak tonkurva aldrig är rätt, men ibland är det så bra att det duger.
Vh, iö
- - - - -
PS. Beskrivningen i det ovanstående är väldigt förenklad och skall inte ses som en lärobok. Bara som en liten text för den som inte alls förstått stereosystemfelen och deras art och sätt att verka.
De yttrar sig självklart heller inte identisk för en tvåkanalig inspelning (som texten härovan i huvudsak talar om) som för monoljud, för flerkanalsljud eller för binaural inspelningsteknik.
Det sistnämnda skiljer sig för övrigt dramatiskt från alla de tidigare nämnda.
Störst likhet hittar man mellan monoljud i två högtalare, stereoljud och flerkanalsljud. Men "äkta monoljud", alltså uppspelning i bara en högtalare försvinner vissa delar av systemfelen helt, men andra tillkommer och man kan fråga sig om summan är bättre eller värre...
DS.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
att bli inspirerad att vilja lära sig mer av något du skrivit skall du väl inte se som otack? 
