I samma tråd finns detta fina inlägg.
Linnar skrev:I Stereo-Hifi Handboken 1980 finns en måttsatt skiss över SP's efterklangsrum.
Längd = 7,40 m
Bredd = 4,40 m
Höjd = 6,13 m
Mikrofonen var inte centralt placerad!
Placeringsmåtten för mikrofonen var:
Från vänster långsidan = 2,75 m
Från väggen där högtalarna skall stå = 5,2m
Höjd från golvet = 1,60 m
Det fanns 5 olika placeringsval för högtalarna:
1. På golv i hörn
2. På golv 1m från bakvägg och 2,40 m från vänster vägg
3. På golv intill vägg , dock fritt från väggen och 2,40 m från vänster vägg
4. Hängande på vägg 1,15 m från golv och 2,40 m från vänster vägg
5. Fritt hängande från taket, inga mått angivna
Under 60 Hz är tonkurvan osäker.
Vid en genomgång av tonkurvor i jämförelse med distorsionen kan man spåra två anmärkningsvärda egenheter:
1. Disten vid 200 hz ligger på nära exakt 1% för nästan alla högtalare.
2. De som är bättre än 1% ligger på ca 0,5% och nästan alla är Svensk-/Dansktillverkade. En handfull andra högtalare klarar också 0,5% och det är bla Quad och Yamaha's dyrare.
Jag gillar även detta inlägg från IÖ.
IngOehman skrev:celef skrev:jag snodde denna text från 70-talstråden i en annan del av forumet
De flesta högtalare som såldes här var svensktillverkade och anpassade för att mäta rakt i SP's efterklangsrum.
någon gång blev det tydligen viktigt att högtalare skulle mäta bra i en efterklangskammare, men sedan någon gång upphörde man med den verksamheten, hur kommer det sig?
hur kom man på att det var bra för att sedan komma på att det inte var bra att optimera för efterklangskammare, en högtalare optimerad för efterklangskammare måste låta påtaligt annorlunda mot en som inte är det
Det finns inga lyssningsrum där BARA energikurvan från högtalarna avgör hur det låter, även om det finns fall på rum som gör att lyssningsintrycket påverkas förhållandevis lite av direktljudet.
Däremot finns det faktiskt vissa lyssningsrum där energikurvan kan ignoreras nästan helt (i varje fall över ett par hundra Hz), men det är ganska ovanligt.
I de flesta lyssningsrum som, enligt mitt förmenande, är vällämpade för musikåtergivning, är vikten av direktljudstonkurvan och energikurvan sisådär 55/45 - 75/25. Fast det kan såklart vara 25/75 och 85/15 också i andra rum, som jag dock skulle klassa som något mindre lämpade, eller i varje fall kännetecknar det lyssningsplatser i rum, som jag skulle kalla mindre lämpade.
Det betyder att det kan vara förnuftigt för en högtalarkonstruktör att mäta både den ena och den andra. Men också mäta tonkurvan på ytterligare några olika sätt än de två extremfallen energikuvemätning och frifältstonkurvan. Exempelvis är det förnuftigt att mäta ett antal disparata riktningar av speciell betydelse, men också att kartlägga vissa samarbetsförhållanden mellan högtalare och rum.
Kort sagt: Att mätning av energikurva mer eller mindre försvann beror nog på två saker:
1. Att HiFi-institutet slutade ge ut HiFi-handboken. (Då försvann kravet att redovisa kurvan, och
automatiskt också att ta reda på hur den såg ut.)
2. Att de flesta tillverkare* insåg att det är fel att fokusera på denna enda mätning, en som ju
ändå inte berättar hela sanningen om mätobjektet - alltså energikurvemätningen. Troligen så inser
rätt många tillverkare att energikurvan trots allt har en
viss betydelse, men de flesta mäter ändå
inte upp den, eftersom det är krångligt att göra det.
Vh, iö
- - - - -
*Stig Carlsson var en av dem, tro det eller ej.
Hans fokus var på tre olika tonkurvemätningar, och ingen av dem var energikurvemätningen. Sen mätte han såklart även en hel massa andra saker, utöver tonkurvan alltså.
Egentligen är hela tråden bra.
https://www.faktiskt.io/phpBB3/viewtopic.php?f=10&t=23541&full=1Här är ytterligare en tråd i ämnet.
https://www.faktiskt.io/phpBB3/viewtopic.php?t=40769Här är Stig Carlssons egenhändiga text i frågan. Det är daterat 23 februari 1971. "Mätningar av högtalares tonkurvor i ekofritt rum kan ge fackmannen vissa delupplysningar. Problematiska blir de först, då sådana tonkurvemätningar används med anspråk på att ge en användare information om en viss högtalares tonkurva, eller då de används för jämförelse mellan olika högtalartyper.
En realistisk behandling av högtalaråtergivningens tonkurva måste utgå från iakttagelsen, att – vid snabbt föränderliga ljud – hörseln integrerar direktljudet och det reflekterade ljudet inom ett visst tidsintervall, som kan antas uppgå till 30 à 50 millisekunder.
I ett rum av bostadsrums storlek nås lyssnaren inom detta tidsintervall av ljud härrörande från i runt tal 100 olika riktningar ut från högtalaren. Normalt sänds låga frekvenser i alla riktningarna, medan antalet riktningar som även överför höga frekvenser beror på högtalarens riktningsmönster vid höga frekvenser och på placeringen av dämpande rumsinredning och varierar mellan ett fåtal och några tiotal. När tillräckligt många riktningar ut från högtalaren överför hela tonfrekvensområdet, blir återgivningen lika till alla lyssnarplatser i rummet och högtalarens tonkurva, uppfattad av hörseln, överensstämmer då nära med tonkurvan för högtalarens totala ljudflöde.
Det finns två principiellt olika sätt att mäta en högtalares totala ljudflöde vid placering nära en, två eller tre begränsningsytor av ett rum.
Det ena sättet är ett integrationsförfarande i akustiskt fritt fält, avgränsat endast av reflekterande plan motsvarande de närbelägna begränsningsytorna hos lyssningsrummet. Den av de reflekterande planen begränsade rymdvinkeln för högtalaren tänkes indelad i ett stort antal lika del-rymdvinklar; del-ljudflödet i varje sådan del-rymdvinkel representeras av ljudintensiteten i en bestämd punkt.
Ljudintensiteten i samtliga dessa punkter mäts, och del-ljudflödena adderas matematiskt.
Denna metod kan göras hur noggrann som helst, om man har tid och råd.
Det andra sättet består i att mäta ljudnivån ut från högtalaren i ett s.k. efterklangsrum, dvs. ett akustiskt mätrum med minimalt absorberande begränsningsytor och känd efterklangstid.
Båda sätten att mäta det totala ljudflödet har prövats för mätning av högtalares tonkurvor. Ett mätrum för integrationsförfarandet, med golv och två väggar reflekterande, dvs. avsett för hörnhögtalare, fanns i bruk vid laboratoriet for elektroakustik på Tekniska högskolan i Stockholm åren 1958–1965. Vid 85 mätfrekvenser mättes där ljudintensiteten i 36 punkter på 3 meters avstånd från hörnet; för varje frekvens adderades sedan de 36 ljudintensitetsvärdena, varefter tonkurvan kunde uppritas.
Metoden att mäta högtalares tonkurvor i efterklangsrum är sedan 1966 i bruk vid Statens Provningsanstalt. I ett efterklangsrum är antalet utbredningsvägar för ljudet från en ljudkälla fram till mätmikrofonen i princip oändligt stort, och ljud från alla riktningar ut ur ljudkällan når via varierande vägsträckor så småningom fram till mikrofonen. Tonkurvan för överföringen från ljudkälla till mikrofon uppvisar då utsläckningar och förstärkningar i mycket tät följd, och denna tonkurva kommer att ingå i den uppmätta högtalartonkurvan (det är högtalarens tonkurva för relativt varaktiga toner i efterklangsrummet som man kan mäta).
Den erhållna tonkurvan, uppmätt exakt, dvs. med sinustoner, skulle följaktligen förete en mycket tät serie pendlingar mellan maxima och minima, där pendlingarna vid låga frekvenser uppgår till tiotals decibel. (Om högtalaren själv hade en sådan tonkurva skulle den vara oanvändbar.) För att få en avläsbar tonkurva måste man avstå från att utföra mätningen med sinuston, och vanligen användes i stället filtrerat brus av viss bandbredd; vid Statens
Provningsanstalt har bandbredden 30 Hz valts.
Fördelen med att utföra mätningen av tonkurvan för högtalarens totala ljudflöde i ett efterklangsrum ligger i att tonkurvemätningen då redan med måttligt apparatuppbåd kan uppritas automatiskt med tonkurveskrivare. Tids- och kostnadsmässigt blir mätningen jämförbar med vanliga tonkurvemätningar i ekofritt rum.
Vid Statens Provningsanstalt förefaller metoden ge god mätnoggrannhet vid höga och medelhöga frekvenser, men under 350 Hz uppträder vissa fel, och under 100 Hz överstiger mätfelet 3 à 4 dB.
Troligen tillämpas för närvarande inte någonstans något mätförfarande, som medger en noggrann bestämning av de tonkurvor, som högtalare uppvisar vid normal avlyssning i vanliga bostadsrum. De allmänt förekommande tonkurvemätningar, som visar tonkurvan framför högtalaren i ekofritt rum, är i flertalet fall grovt vilseledande som mått på högtalarnas normala överföringsegenskaper.
Ökad uppmärksamhet bör ägnas tonkurvan för högtalarens totala ljudflöde, uppmätt vid normal placering av högtalaren invid reflekterande plan, motsvarande de närbelägna av lyssningsrummets begränsningsytor. Denna tonkurva är utslagsgivande främst när högtalaren är utformad att ge samma tonkurva till alla lyssnarpositioner i rummet. Men den är även representativ - som ett slags medelkurva för olika lyssnarpositioner och olika lyssningsrum – när olika lyssnarpositioner i rummet får olika tonkurvor. Detta inträffar dels vid återgivning av relativt varaktiga toner, särskilt vid låga frekvenser, dels vid högtalare med riktad återgivning av höga frekvenser.
Tonkurvan för högtalares totala ljudflöde vid normal placering i förhållande till reflekterande ytor mäts numera vid ett antal laboratorier världen över, men såvitt bekant ingenstans med metoder som har önskvärd noggrannhet i basregistret. Just i basregistret utsätts högtalarnas verkningsgrad för typbetingade förändringar på grund av de närbelägna reflekterande ytornas inverkan."
Jag tror att man täcker det mesta i frågan gällande SP:s efterklangsrum. Jag har dock för mig att SP flyttade och därmed gjordes ett nytt efterklangsrum som jag inte vet hur det ser ut eller snarast såg ut, eftersom jag tror de flyttat en gång till.
Sedan har jag min egen personliga uppfattning över hur korrekt mätning av högtalare bör ske och hur högtalare därmed skall dimensioneras. Då blir min House Curve på godtyckligt vald plats i lyssningsrummet en rak tonkurva från 4 Hz till 100 kHz.

Ok'rå, 20 kHz, d v s samma frekvensgång som Input till högtalarna. Men det resonemanget tar jag en annan gång i annan tråd.
Mvh
Peter
VD Bremen Production AB + Ortho-Reality AB; Grundare av Ljudbutiken AB; Fd import av hifi; Konstruktör av LICENCE No1 D/A, Bremen No1 D/A, Forsell D/A, SMS FrameSound, Bremen 3D8 m.fl.