petersteindl skrev:Tangband skrev:petersteindl skrev:Dämpskivan på OA-51 har den storleken som Stig Carlsson ville ha. Den var inte större under utvecklingsperioden. I patentet finns även en större variant. Det fanns överhuvudtaget ingen yttre påverkan på Stig under utvecklingsarbetet.
Industridesigner Lars Lallerstedt var med och några närmaste vänner där jag var med och informerades fortlöpande. Formen på lådan ändrades något fram till produktion och det utmärkta finska limmade träflismaterialet som Stig valde från början gick sedan inte att få fram i produktion. Vad jag minns försvann det finska bolaget från marknaden. Jag var med och försökte hitta ersättare. Jag var i den perioden hemma hos Stig flera gånger i veckan där vi lyssnade på musik och gjorde mätningar på olika saker såsom pickuper, skivspelare, tonarmar, förstärkare etc. Det var ofta som jag tog med olika hifiprodukter som vi lyssnade på.
Mvh
Peter
Tack för info .
1.) Tror du att Carlsson, om han levat idag, hade velat ha en större dämpskiva bakom OA 52?
2.) Jag menar, det har ju kommit fram en del nytt med Tooles forskning mm sedan 70-talet?
3.) Jag menar, Carlsson tänkte ju " om" en gång. Han kanske hade gjort det igen ?
Jag tog mig friheten att numrera dina frågor. Det är korta små frågor, men som egentligen kräver långa svar. Jag skall försöka hålla svaren korta.
1.) Nej, det tror jag inte. Men du måste specificera mer. Om Stig Carlsson hade levt ända till idag och dessutom varit i god vigör d v s såsom han var i 30-50 årsåldern samt god ekonomi, så hade Stig troligtvis kommit ut med en ny serie kring millennieskiftet och den hade inkluderat 3-vägaren och tillhörande modeller med erfarenhet från slututvecklingsarbetet på 3-vägaren. Kring 2010 hade Stig lanserat en utvecklad variant av 3-vägarna med tillhörande varianter där Stig hade haft bättre kontroll på spridningen från 800 Hz och uppåt i frekvens. I dagsläget hade Stig hållit på med 2020-talarna med waveguides där högtalarelementen varit integrerade med waveguides i högtalarhöljet. Men Stig måste ha utvecklat högtalarna tillsammans med högtalarelementleverantör samt andra i närkretsen. Dagens 4-åringar kan betydligt mer om datorer än vad Stig någonsin kunde. Det hade i och för sig retat Stig, men han hade insett att det skulle ta för lång tid att lära sig det nya. Därför hade Stig valt medarbetare som kompletterat Stig gällande det moderna. Då hade det blivit som på Stigs KTH-tid, där Stig hade assistenter som fixade mätningarna enligt Stigs önskemål.
Dessutom är jag övertygad om att det hade funnits mer än nog med nyutbildade ingenjörer som gladeligen ryckt in och hjälpt till.
2.) Toole gjorde inte mycket nydanande forskning gällande akustik, psykoakustik och högtalare som jag ser det. Det Toole gjorde var att skriva böcker som gjorde honom känd. Han kunde på ett skickligt sätt sammanställa andras forskning och Toole har bra Fingerspitzgefühl gällande vad som är intressant för hifi-nördar som vill lära sig mer. Hans böcker är en sammanställning av andras forskning och erfarenheter. Jo, Toole forskade angående hur man kunde göra mätningar på konventionella högtalare som om möjligt kunde synkroniseras med lyssningsvärdering. Toole har i princip samma åsikter som Stig hade redan på 60-talet gällande inspelningar och inspelningars påverkan på subjektiva lyssningsbedömningar på högtalare. Tools lyssning gäller klang, men inte ljudbild! Det blir ingen ljudbild att lyssna på mono och 1 högtalare. Jag råder alla på forumet att koppla bort ena högtalaren och enkom lyssna på exempelvis höger högtalare i t.ex. en timme. Har ni monoskiva så kör det. För mig är sådan lyssning helt ointressant om högtalaren är konstruerad för stereofonisk återgivning.
Toole fixade ett mätförfarande på högtalare där han mätte horisontella vinklar där vertikala vinkeln var noll grader samt vertikala vinklar där horisontella vinkeln var konstant noll grader. Som jag ser det, är det alldeles för begränsat. Det är enkom en bråkdel av utstrålad effekt om det är utstrålad energi d v s Power response man vill åt. Dessutom lämpar sig inte Tooles metod för icke konventionella högtalare som använder rummets begränsningsytor på ett konstruktivt sätt. De som köpte hela Harmankoncernen modifierade Tools mätuppställning och de mäter nu väldigt snarlikt såsom jag och lilltroll har mätt sedan några år tillbaka. Men Stig gjorde mätningar på sin tid som representerar högtalare i rum på ett bättre sätt än Tooles mätningar. Toole är som jag ser det inte i närheten av Stig gällande högtalarljud i små rum. Andra forskare tillika högtalarkonstruktörer som jag vill nämna är Paul W. Klipsch, James B Lansing, PGAH Voigt, Harold Beveridge, Peter Walker, Peter Snell och varför inte Ingvar Öhman som har en hel del knep å knåp som är väldigt matnyttiga.
3.) Ja, Stig Carlsson tänkte om, men det är inte såsom många tror. Dessutom var det 2 ggr. Det var ungefär 1962 som Stig tänkte om. Kolboxen på 50-talet hade mellanregistret ut från vägg med woofer vid golv och vägg samt rundstrålad diskant från vägg. Det var en monohögtalare. I slutet på 50-talet konfronterade Jon Idestam Almqvist Stig Carlsson med sina idéer på en popbox som hade Jons transformatorlösa rörslutsteg. Till skillnad från kolboxen med dess karakteristiska utseende samt dyra tillverkningsmetod så var popboxen fyrkantig och diskanterna placerade Jon runt mellanregister/bas men till skillnad från kolboxen korsade diskanterna varandra ovanför mellanregister/bas. Det blev såsom en billighetskolbox. Det var helt och hållet Jons idé. Stig och Jon fann varandra på 50-talet och det var genom Jons mätförstärkare med låg distorsion. Den gillade Stig. Sedan trappades deras samarbete upp och Stig fattade tycke för popboxen. Detta var ungefär 4-5 år före popboxens lansering 1964 och innan Stig funderade på fyrkantiga högtalare. Jag kände Jon personligen från ungefär 1970 d v s samtidigt som jag kände Stig. För några år sedan bad Jon mig skriva historien om popboxens tillblivelse och Jons berättelse stämmer till 100 % med det som Stig berättat för mig genom alla år. Basreflexdimensioneringen i popboxen är direkt från Stig Carlssons patent 1953. Jon fick nyttja detta patent till popboxen under förutsättning att popboxen enkom lanserades som byggsats. Jons högtalare popboxen var Stigs första mätobjekt i Stigs mätlaboratorium på KTH. Det var Stigs labassistent Sven Eriksson som utförde mätningarna. Efter Sven tog Ingmar Ohlsson vid som Stigs Labassistent. Men det är nu historia.
Det viktiga är att i och med 60-talarna så tänkte Stig om och placerade mellanregister så nära vägg som möjligt. Det är den stora skillnaden i jämförelse med kolboxen och i jämförelse med popboxen. Alla dessa högtalare var för monoåtergivning. Det är viktigt att vara på det klara med förutsättningen.
Sedan tänkte Stig Carlsson om då 70-tals högtalarna utvecklades. Dessa var inte längre utvecklade för mono, utan
för stereo och tom
för quadrafoni d v s dåtidens 4-kanal och det gäller speciellt OD11.
Det är mycket stor skillnad på 60-talets Carlssonhögtalare och 70-talets. Hur är det då med 80-talts Carlssonhögtalare? Som jag ser det är skillnaden minimal i jämförelse med 70-talarna. Jämför OD11 med OA50. En bas och en diskant i båda. Samma bas i båda, i stort sett. Men OD11 påminner mer om OA52 i placering av bas i förhållande till golvet. OD11 hade diskanten framför basen. 80-talarna hade diskanten något bakom basen.
OD11 fick enligt Stigs önskemål inte kallas ortoakustisk, därav inte OA. Men med en diskant till så blev högtalaren ortoakustisk och fick benämningen OA12. Den hade en diskant för direktljudet och en diskant för reflexer från de vinklar som Stig prioriterade. Om man jämför OA12 med 80-talets 3 vägare som aldrig lanserades så ser man att just denna diskant för reflexer fanns med i 3-vägaren. Väldigt liten skillnad i tänk gällande detta.
Det som skilde mellan 70-talarna mot 80-talarna var att Stig hade hittat en domediskant som till nöds kunde duga för hans ortoakustiska högtalare. Därmed fick han kontroll på både direktljudet och på reflexer genom elementets totala utstrålade energi som Stig godkände för en ortoakustisk högtalare. Den gamla kondiskanten i 70-talarna dög inte för totalt utstrålad energi om den inte kompletterades med ytterligare diskanter för reflekterat ljud d v s andra vinklar än direktljudet. OA14 var lite av ett sorgebarn för Stig. OA116 och OA2212 var högtalare där direktljudet representerades av mer än 1 diskant. Det betyder att det uppstod interferensmönster i frekvensgången på direktljudet i diskanten. Men om interferensmönstret vägs i ett tidsfönster så ville Stig ha en så rak tonkurva på direktljudet som möjligt.
Med 80-talarna bytte Stig ut den horisontella linjekällan i diskanten mot en punktkälla d v s en domediskant. Men Stig och jag hade en hel del samtal gällande ett sådant byte redan från 1977/78. Det var den totalt nesliga test som engelsk hifipress skrev om Stig och hans högtalare som Stig blev väldigt arg och ledsen över. Det är nämligen så här, att vid stereolyssning så kommer ljudet till lyssnaren via 2 diskanter. Även om man sitter i sweetspot så är respektive öra +/- 10 cm från sweetspot och det uppstår interferensmönster på respektive trumhinna och det är inga små fel. Tänk istället att man har en mängd diskanter som tillsammans ger ett kraftigt interferensmönster på respektive trumhinna men med en vägning så kan rak tonkurva uppnås, vilket det inte kan med enbart 2 diskanter d v s en för höger och en för vänster högtalare som tillsammans skickar ut ljud som är koherent med varandra d v s vägningskurvan enligt ett adekvat tidsfönster kan inte bli lika rak som det blir med flertalet diskanter såsom det var på 70-talarna. Det tyckte Stig var bekymmersamt, men Stig ville gärna få ett internationellt erkännande, så 80-talarna fick en diskant för direktljudet och 2-vägarna hade en väldigt rak Power response. 3-vägarna behövde en extra diskant för det reflekterade ljudet och då blir det som en 3-vägs OA12 d v s en OA112.
En annan skillnad mellan 70-talarna och 80-talarna var delningsfiltret som tillsammans med vald högtalarplacering gjorde så att basen och diskanten kunde kopplas in med samma polaritet! Det var ett nödvändigt krav som Stig anammat från Harry Pearson som ägde tidskriften Absolute Sound. Harry Pearson hade vid tillfälle skrivit att Absolute Sound inte kommer testa 2-vägshögtalare där bas och diskant är inkopplade med omvänd polaritet vilket i stort sett samtliga 2 vägare var, men inte en amerikansk högtalare som jag inte minns namnet på, men den hade baffeln kraftigt vinklad ungefär 40-45 grader vertikalt så att både bas och diskant spelade uppåt. Då var diskanten bakom basen på direktljudet med ett visst avstånd och då kunde man ha 12 dB/oct med bas och diskant inkopplade med samma polaritet. Den högtalaren fanns på andra hälften av 70-talet och den lät väldigt bra.
Så, för att Stig skulle kunna få sina nya skapelser testade i Absolute Sound och kunna få det internationella erkännande som Stig gärna ville ha så anammade Stig detta nödvändiga villkor.
Dessa båda tidskrifter, d v s Hifi News och Absolute Sound satte prägeln på Stigs utvecklingsarbete gällande OA51. Men själva tänket mellan 70-talarna och 80-talarna är det mindre skillnad på än tänket mellan generationerna dessförinnan då man gick från mono till stereo och från mellanregister ut från vägg till mellanregister nära vägg.
Jag vet att det finns de som möjligtvis vill ge en annan bild gällande att ha flera diskanter på en båge för direktljudet kontra att enkom ha en diskant. Men med stereo blir det i alla fall 2 diskanter som ger kamfiltereffekt i den akustiska domänen vid respektive öra, även om man sitter i sweetspot. D v s respektive öronsignal får kamfiltereffekt med stereo och 1 diskant i respektive högtalare.
Dina frågor är betydligt mer omfattande än du troligtvis själv anade. Stig hade med största säkerhet filat på sina högtalare om Stig levt och var vid god vigör. Wave guides skulle vara en självklarhet för att få kontrollerad spridning samt kontrollerad Power response och de närstående väggarna/golv/begränsningsytorna hade än mer införlivats i Stigs konstruktioner.
Med vänlig hälsning
Peter