Svante skrev:IngOehman skrev:Vältalig skrev:Redan några meter lampsladd kan under extrema betingelser (svår högtalarlast t ex) påverka ljudet hörbart, men med normal (>4 ohm) högtalarimpedans och stabil (icke-oscillerande) elektronik är inverkan av 20 meter trots allt rätt beskedlig jämfört med den påverkan som exempelvis lyssningsrum och högtalare ger.
Koncist men ändå
entydigt - och med både absoluta referenser (hörbarheten) och relativa referenser (färgning från lyssningsrum och högtalare) innehållna. Kort sagt - alla som vill kan förstå vad det betyder, och relatera till vad det betyder.
Så skall man formulera sig!
(Det är därför jag alltid gör det.
)
Ja, undrar om jag ångrar mig snart.
Ja, det gjorde jag, men jag tar med avslutningen i alla fall för den tycker jag var rolig:
(Fick just en djävulsk idé som jag aldrig kommer att lyckas med att få prova: Vad roligt det vore att koppla in 20 meter lampsladd hemma i din källare, till ena högtalaren, utan att du visste det. Tror du att du skulle märka det?
)
Jag tror nog du kommer att gilla mitt svar...
Ärligt svar: Troligen* skulle jag inte reagera omedelbart. Jag sitter ofta rätt snett i rummet, och hörseln är lite olika från dag till dag, så även om man noterar förändringar så brukar jag räkna dem till hörselns opålitlighet. Även utan att något ändrats upplever jag ju att det finns upplevelseskillnader från dag till dag, och inte minst beroende på tid på dygnet.
Så det är inte troligt att jag skulle reagera direkt och börja leta fel - i varje fall om jag inte skulle sitta i mitten och lyssna.
Men - till sist skulle jag
definitivt märka det. Jag har ju flera gånger undersökt konsekvenserna av kanalbalansfel, och det är rätt lätt att ställa in med en precision om 0,2 dB (allt annat lika) även om man gör det gång efter gång. Man träffar lika inom 0,2 dB från gång till gång.
20 meter lampsladd ger en ungefärlig resistans om 0,9 ohm (om jag räknar rätt i huvudet så här sent just hemkommen från styrelsemötet
) vilket blir ett spänningsfall (givet en medelimpedans om 10 ohm som pi60s har) om ungefär 0,75 dB. Min kabel till den andra högtalaren har dubbla arean och mycket kortare sträckning, och ger <0,1 dB i nivåförlust.
Kanalbalansfelet blir alltså sisådär 0,65 dB, och det är gott och väl tillräckligt för att mittintrycket skall uppfattas vara förskjutet åt sidan.
Kan nämna att det hänt rätt många gånger att jag börjat leta fel när något inte låtit som det skall, och till slut funnit att någon kommit åt ena högtalaren så den vridit sig några grader, eller funnit att soffan hamnat några cm snett*, eller att ena bokhyllan till höger eller vänster börjat skilja sig för mycket från den andra "bestyckningsmässigt" (bestyckning = vilka böcker, CD eller DVD som står i den).
Tror dock att man har rätt olika uppärksamhet från dag tull dag, och att man därför bör vara försiktig med att försöka bevisa något genom att göra minimala manipulationer av någons anläggning. Om de inte reagerar betyder det inte att de inte hör förändringen - det kan lika görna betyda att de räknar den till den osäkerhet som olika dagar ger, eller att de helt enkelt har en "tolerant dag".
Kan nämna att jag har haft särskilt besvärliga kunder (i synnerhet en Peter Pettersson) som klagat och gnällt på en Beta-version av pi60s (1999) vilket fick mig att inför den slutgiltiga versionen testa hans förmåga att UTAN F/E-lyssning (dock blint) avgöra vilken dimensionering som var vilken. Han hade att ta ställning till beta versionen och den slutgiltiga dimensioneringen. Skillnaden i tonkurvan var avsevärt mindre än 0,5 dB. Han inte bara prickade rätt VARJE gång, utan dessutom beskrev han beta versionen konsekvent som "olyssningsbar och olidlig", medan han kallade den riktiga filterdimensioneringen för "fantastisk och underbar".
Och detta skedde alltså gång efter gång, i blind lyssning, men på material som han kände väl.
Så - Nej, jag tror inte att man kan vara säker på att man noterar en förändring om 0,65 dB som man utsatts för utan att ha blivit informerad om att man blivit det - men jag tror man skall akta sig för att kalla tonkurveavvikelser om mer än 0,1 dB för ointessanta.
Min uppfattning är snarare att det är i den storleksordningen som man måste sikta för att nå en dimensionering som är i sanning välavvägd. Det har hänt många gånger att elektronikapparater med tonkurvefel större än 0,1 dB har varit nästan LÄTTA att detektera i F/E-lyssning.
Nu kan man kanske tro att det jag skriver innebär att jag hävdar att högtalare bör ha en tonkurvelinjäritet bättre än +/ 0,1 dB (nota bene: jämfört med en optimal target-kurva med alla eventuella stereosystem inkluderade, bara så ingen skall tro att jag menar något annat...), men det säger jag inte.
Däremot menar jag faktiskt att liknande krav ÄR relevanta som "registerrelativa krav", att ställa på balansen mellan tonkurvans olika delar, om man delar upp hörbara området i mindre register. Knepigt är det dock, eftersom högtalarens spridningsgenskaper kommer in och komplicerar sammanhangen... Icke desto mindre är det inte ovanligt att jag sitter och gnetar med bråkdelar av dB för att finna exakt rätt dimensionering.
Kort sagt: Vad jag säger kan sammanfattas som att jag under sisådär det sista halvåret av en högtalarmodells utveckling alltid laborerar med tonkurvejusteringar om tiondels dB. Att då ignorera kabelinverkningar som är många gånger större än så känns helt fel.
Fråga till dig: Om du menar att uppåt 1 dB från kablarna är ok, menar då att allt annat då skall vara 100 % perfekt, eller är du beredd att hålla med om att även andra delar av kedjan kan ge tonkurvefel?
Jag kan nog tycka att det är rimligt att förvänta sig att åtminstone mikrofonerna, mikrofonförstärkarna och ADC:arna har tonkurvefel i inspelningskedjan. Därtill kommer i avspelningskedjans CD-spelare (/DAC), förförstärkare, effektförstärkare, högtalarkablar, högtalare och rum, som allihopa ger potentiell hörbar klangpåverkan. Sammanlagt talar vi om 9 delar. Om var och en skall tillåtas ge 1 dB fel så talar vi om totalt 10 dB. Är det fortfarande harmlöst menar du?
Jag delar isåfall
inte din synpunkt. Min uppfattning är att vissa delar är avsevärt svårare att få raka än andra, och dessa bör därför få tillåtas dominera felen - det vill säga de delar som kan får rimligt klangoskadande bör ställas höga krav på! Högtalarkablarna är definitivt exempel på sådana delar.
Min uppfattning är att det är HÖGST rimligt att ställa tonkurvekrav om bättre än +/- 0,05 dB på
alla delar i kedjan, utom mikrofoner, högtalare och rum (där svårigheterna att nå sådana toleranser blir uppenbara). När det gäller högtalarkablar tycker jag det är högst rimligt att dessa väljs så att de överensstämmer med högtalarkonstruktörens specifikation på lämplig resistans och induktans - således att kabelns påverkan utanför denna specifikation bli mycket nära noll.
Vh, iö
- - - - -
*Man skall inte förväxla en några cm snedförskjuten soffa med att sitta några cm snett i samma soffa. Trots att det är nästan identiskt samma sak fysikaliskt, är det helt olika saker perseptionsmässigt, eftersom man relarerar ljudbilden till ens kännedom om lyssningsrummets beskaffenhet. Detta är viktigare än man kanske kan tro, givet att man inte har någon optisk hjälp att orientera sig, annat än den egna logen.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
