PatrikF: Kan du inte vara bussig och sluta med det du håller på med?
MichaelG skrev:IngOehman skrev:Och igen - jag vet att ärlighet varar längst, för jag får extremt positiv feedback, många gånger dagligen.
Alltså... I princip håller jag med dig. Jag tycker inte man skall vara oärlig. Jag håller också med dig i det du brukar hävda att det inte nödvändigtvis finns olika sanningar. Det finns det som är sant och det som inte är det.
Ja, i objektiva frågor är det ju så.
Däremot har alla människor sina sanningar. Och dessa kan vara olika. Och det har inte nödvändigtvis något att göra med vad som verkligen är sant eller inte.
Abosult, i subjektiva frågor är det ju så. Och jag har väl aldrig någonsin trummat för en "sanning" i en subjektiv fråga?
Om ett antal personer exempelvis tycker sig höra stora skillnader mellan två olika CD-spelare, så är det så. Det är alltså sant att de tycker sig höra det de tycker sig höra. Det betyder emellertid inte att det verkligen finns några skillnader mellan spelarna i fråga.
Nä just det. Och därför kan man inte säga att de har fel, men om det finns fog för det kan det vara befogad att peka på att "tycka sig höra" inte är samma sak som att bevisa skillnad. Det kan finnas skäl att påminna om suggestionseffekter och deras möjlighet att slå hårt när icke-blind lyssning används. Eller också finns det inte skäl att göra det. Det beror ju på situation.
Troligen är skälet att göra det större om det är ett offentligt uttalande skrivet på så vis att det framstår som ett objektivt faktum att skillnaden finns.
Den som beskriver en upplevelse utan att påstå att det bevisr något, är rimligare att lämna okommenterad.
Om man då vill ifrågasätta deras sanning (att de två spelarna låter olika) så ger man sig in i ett socialt sammanhang att likna vid ett veritabelt getingbo. Och detta måste man vara medveten om. Och agera utifrån vad man vill uppnå.
Visst, men man kan ducka hur många diskussioner som helst för att slippa konflikter, men blir verkligen något bättre av det?
Är det inte rätt uppenbart att nästan allt som är fel med världen beror på kloka människor som avstår från att öppna munnen?
Att ge sig på någons "sanning" gör man inte ostraffat i vår kultur.
Nä, det har du rätt i. Men det vet man ju, så det handlar bara om hur man värderar
värdet för andra av ett viktigt påpekande man gör - i förhållande till det
straff man själv drabbas av (från dem som vill att alla skall få "tycka" (och formulera åsikterna som objektiviteter
) utan att någon skall få ha synpunkter på det
).
Och då spelar det som sagt mindre roll vad som är sant eller inte.
Visst 17 gör det det. Förnuftiga människor ser ju skillnaden! De flesta kan, om inte omedelbart med såsmåningom, se vad som är ärligt, konsekvent och sant.
Om ett påpekande bara gör att 1 av 100 människor inser att det faktiskt finns en riktig sanning - är ju påpekandet av värde. Om sedan resten bara blir sura och inte det minsta upplysta av påpekandet, är ju ingen skada skedd. De kan ju fortfarande vakna upp, senare.
Kort sagt: Vissa saker
måste någon säga för att de som anar det skall se att det är en möjlighet. Om alla säger att högtalare står mest stilla om man ställer dem på spikfötter så kommer det att upplevas som en sanning för ALLA dem som inte kan analysera frågan fysikaliskt. Men om bara en enda person skriver att det är en lögn, och kanske dessutom visar varför det är precis tvärtom, så blir det som är sant på tiktigt, en möjlig sanning att tro på.
Det är ofta den som ifrågasätter någons sanning som uppfattas som "bad guy" inte den som far med osanning!
Visst, men vad spelar det för roll? Vem skriver inlägg för att bli populär?
Det där är ju bara en fråga om vad man vill göra med sitt liv. Vill man leva det ärligt, eller taktiskt?
Eller för att göra det lättar att förstå valet - vill du att andra skall vara ärliga eller taktiska, mot dig? (Man skall inte blanda in sig själv om man kan undvika det, har jag fått lära mig av Amit
)
Jag uppskattar ärlighet från andra - och därför tycker jag man skall vara ärlig.
Ifrågasättandet uppfattas gärna som att man inte respekterar den andre och hans åsikter. Man är en bessewisser som sätter sig till doms över andras upplevelser.
Jag är extremt tolerant så länge det inte handlar om åsikter som går ut på att göra andra illa. Att sätta mig till doms över andras åsikter (subjektiva uppfattningar) gör jag därför aldrig, om det inte är uttalat missunsamma eller på annat sätt genuint onda (t ex diskrimiernade) åsikter.
Tycker det är olämpligt att blanda ihop objektiva och subjektiva saker dock. Subjektiviteter har inga sanningar.
Alternativt riskerar man att uppfattas som en don Quixote i sin hopplösa kamp mot alla väderkvarnar. En man kan avfärda med "ja, ja - nu är han igång igen".
(varning för provocerande fråga...) Menar du att DU uppfattar att jag slåss mot väderkvarnar, eller menar du att du förstår att jag inte gör det, men att andra inte förstår det.
Jag är avsiktligt provocerande, eftersom jag mött den inställningen du illustrerar så många gånger, och i verkligheten är det ofta som så att de flesta förstår, men tror att andra inte gör det.
I vissa lägen är det värt att ta dessa strider, även om man kan uppfattas som antingen skitviktig eller tossig. Men man kan också välja hur man tar striderna. En dos artighet, en dos erkännande, en dos försiktigt undrande och en dos alternativt synsätt kan kanske uppfattas som "taktik", medan det i själva verket kanske bara är ett konstruktivt sätt att förhålla sig till en annan persons sanning i syfte att få denne intresserad av sin egen syn på saken.
Bra omskrivning av "manipulativ taktiskhet".
Sådant ägnar jag mig inte åt. Jag tror inte det behövs. Folk fattar väldigt bra skillnad på ärlighet och taktiskhet. Inte riktigt alla, och ibland inte på en gång, men de allra flesta inser rätt snabbt vem som talar sanning och är ärlig.
Jag respekterar dessutom själv sådant beteende, så för mig är det självklart att det är ärlighet som gäller.
Observera att jag inte egentligen har några synpunkter på ditt sätt att föra fram dina ståndpunkter på. Pang på rödbetan och rakt på sak passa mig fint.
Jo, det förstår jag. Men du vill ändå hjälpa mig att bli bättre på att kommunicera med dem som inte fattar så bra?
Hmmm. Förlåt provokationen.
Men jag vågar påstå att en hel del av tjafset här på Faktiskt har att göra med din som jag uppfattar det ovilja att närma dig ett kontroversiellt ämne på ett diplomatiskt sätt.
Jag tror det beror på något helt annat - nämligen att jag överhuvudtaget säger ifrån, vilket de allra flesta nästan aldrig gör.
Att jag blir måltavla är då sjävlklart, och är det ett tecken på något så är det väl just att de som säger osanningar inte
vill få dem ifrågasatta, och kanske också att de är ovana att få det.
När man sagt något felaktigt som inte går att försvara, är det lättare att hoppa på mig och klaga på mitt sätt än att argumentera, än att argumentera själv.
Samtidigt som jag förstår din ovilja att låtsas respektera och delvis hålla med om vad du uppfattar som rena dumheter. Varför skulle du göra det?
Och här någonstans tappade jag bort vad jag egentligen ville ha sagt...
Ja, inte är det lätt, och det blir inte ett dugg lättare om man bryr sig. Ju större drömmar och visioner man har, desto lättare är det att bli besviken. Men jag har svårt att tappa geisten, för jag har en tendens att se nya öppningar när världen är dömande och oförstående.
Ju fler som står för vad de upplever vara sant, desto bättre blir världen. Och ju fler som står över prestigen och är beredda att överge "sanningar" när de inser att det bara var en åsikt eller till och med en osanning, desto bättre blir allting!
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
Jag har punktering på min räcer.
