Jag vill, bara för tydlighetsskull, påminna om att jag INTE är säker på att felerkardelighetsdistorsion, alltså tvärimpedansmodulation, är en distorsionsform som hörs i en typisk flerkardelig kabel.
Den beräkningsnoggrannhet jag tyckte jag vågade vara säker på att redovisa ligger ju inom ett område som skiljer 300 gånger mellan värsta och bästa fallet.
Även om olika flerkardeliga kablar har fel som går att höra, finns det heller inget skäl att tro att de allihopa skall låta likadant (fast likheter finns förtås troligen), och man måste även minnas att så snart själva tvärimpedansmodulationen diskuteras, så kommer direkt även kabelhöljets egenskaper in, eftersom rörelsen mellan kardelerna (som trycker allt hårdare mot varandra ju mera ström som går genom kabeln) styrs inte bara av strömmen genom kardelerna, utan också av de mekaniska egenskaperna hos det som omger kardelerna. Dessa kan bidra med både resonanser (med olika karaktärer) och dämpning.
Däremot är jag rätt säker på att den är värst i flerkardeliga silverkablar, och som harmlösast i kablar med förtennda kardeler (Suprakablarna (av senare generation) exempelvis). I Litz-kablar och enkardeliga kablar är distorsionsfenomenet icke-existerade.
Min gissning är dock att det i de flesta fall blir så, att de flesta kablar av flerkardelig typ INTE bidrar med hörbara fel. Vidare är jag rätt säker (appropå Svantes fråga om det blir nollgenomgångsdistorsion) på att det inte handlar om övergångsdistorsionsliknande fenomen, av två skäl:
1. I studien så ökade felen definitivt mer än signalnivån (övergångsfenomen minskar med amplituden).
2. Det finns även goda skäl att anta att det statiska trycket från kabelns isolering dominerar vid alla låga nivåer. Dock kan förstås olinjära övergångar (som kontakteringar kan vara) uppstå även utan rörelse.
Det finns ju skäl att minnas att även om spänningen mellan närliggande kardeler är mycket låg i en högtalarkabel (förutsatt att alla kardeler än anslutna i båda ändar!) och att de fenomen vi talar om således handlar om de olinjära spänningsfallen - så är det STRÖMMEN genom kabeln som är den främsta modulatorn av fenomenet. Och den kan vara många ampere. Ju värre högtalaren man använder, desto större risk är det att tvärimpedansmodulaionen yttrar sig således.
Det kan vara värt att veta också kanske, att man med beräkningar har svårt att bevisa att fåkardeliga kablar är bättre än de som har mycket stort antal kardeler, man kan inte vara helt säker. Jag tror dock att sju karleder för det mesta är bättre än 300.
Men, troligen hör man i de flesta fallen inte tvärimpedansmodulationen, även om man har en flerkardelskabel, om jag får gissa.
För mig handlar valet primärt om att jag inte ser någon nackdel med enkardeliga kablar (den allra mjukaste EKKn som man kan få tillverkad är ju faktiskt påtagligt följsam), så varför sitta och fundera på om man har en lyssningskedja som är drabbad av tvärimpedansmodulation, när man kan sitta och lyssna på, och fascineras av, musiken man spelar istället?.
Vh, iö
- - - - -
PS. Lite överkurs: Om tvärimpedansmodulation är något man tror på som hörbar effekt i en kabel, kan det vara värt att minnas att en flerkardelig kabel påverkas av inte bara mekanisk åverkan i realtid, utan även den mekaniska historiken. En flerkardelig kabel som böjts ett antal gånger har ju inuti fått ömsom elastiska och ömsom plastiska deformationer på den enskilda kardelerna, och det finns goda skäl att anta, att varje böjning ändrar de exakta kontaktpunkterna mellan kardelerna. Nötning kan även i längden slita på kardelerna (kablar för rörligt bruk) således att de blir lite lite plattare på kontaktytorna, och därutöver har vi oxidationen av kardelytorna...
Jag tycker det är rätt lätt att tänka: EKK verkan vara ett bra sätt att slippa båda själva tvärimpedansmodulationen och påverkan från slitage och tid.
En fördel med att göra (det förhållandevis oviktiga) kabelvalet enkelt och snabbt är ju att man därefter kan koncentrera sig på de viktiga delarna i ljudkedjan!
Vill dock varna för att överdriva kablarnas "oviktighet" för att spara någa kronor. Att använda 10 meter lampsladd för en högtalare med en lite krävande impedanskurva är ju att intruducera ett fel som GARANTERAT hörs.
Och gör man ett sådant val så har man likt förbaskat inte klarat av det där kabelvalet - som man ju ville få överstökat (eller?) för att kunna lägga det bakom sig - för att kunna vända sin uppmärksamhet mot de viktiga och svåra musikåtergivningsfrågorna och ägna sig åt dessa. Avverkar man inte problemen ett i tget får man ju aldrig lyssna på musiken så välåtergiven som man vill höra den.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
men ska helst inte dras längre än 3m...men som sagt det spelar nog ingen roll
