Många intressanta delfrågor har tagits upp i diskussionen om grundfrågans påstående att färgning inte alltid är negativ. Rent filosofiskt räcker det med att en person tycker i enlighet med trådrubriken för att den ska kunna definieras som sann. Vad jag försökte tydliggöra i mitt tidigare inlägg var att inspelningens ljudande egenskaper och lyssnarens preferenser är grunden för bedömning; samt att det kan vara olämpligt att använda förvrängande hi-fi-apparater som processorer.
Få musiken såld
Jag kommenterar några synpunkter framförda efter mitt förra inlägg. Den första handlar om ifall musiker och artister vill få sina produktioner sålda på grund av musiken eller ljudet. Eftersom musiken ”vinner över ljudet” i den meningen att dess kvaliteter kan bevaras förhållandevis väl trots ljudförvrängning så är det sannolikt att de flesta instämmer i att de vill uppskattas för musiken, inte för ljudet.
Men för någon som eventuellt har ett subtilt uttryck som kräver högre återgivningskvalitet för att inte slätas ut eller drunkna i skillnadsutjämnande olinjäritet, skulle det vara möjligt att prioritera ljudkvaliteten högre.
Den musiker som menar sig strunta i ljudet har sannolikt inte helt förstått hur de olika musikparametrarna fungerar och har sina motsvarigheter i ljudtekniska parametrar.
Människans psykoakustiska kapacitet kommer också in här som en potentiellt förvirrande joker genom exempelvis vår förmåga att känna igen deltonseriens intervall (även om vi inte har en aning om att de ens existerar) så att vi kan uppfatta ohörbara grundtoner.
Mixa för olika typer av rum – akustikreglerade eller normalt odämpade
Påståenden om att mixningar generellt kan optimeras för allmänt beskrivna uppspelningssitutioner som i bilen, i köksradion, i akustikreglerade lyssningsrum med flera är en myt. Därmed inte skrivet att det saknas ljudtekniker och producenter som vidtar åtgärder i syfte att optimera för dylika uppspelningssituationer.
Tursamt nog för oss hi-fi-intresserade så låter den bästa mixen för det bästa ljudsystemet vanligen bäst i alla uppspelningssituationer. Därmed inte skrivet att det inte går att mixa fram svåruppspelat ljud som kräver en enorm anläggning för att fungera. Men gäller det normal popmusik enligt vidaste genredefinition så är det inte så! Då kommer bästa mixen vanligen att fungera bäst i allt från det mest kvalificerade monitorsystemet och ned till en mobiltelefon.
Kronkan om svårigheten med transparens och ett enda ideal
Hej Kronkan
. Jag håller med om att det är svårt med fullständig transparens. Det är svårt att definiera vad den innebär, svårt att testa om den förefinns och framför allt omöjligt att bevisa dess existens. Skälet till det senare är att det endast är möjligt att vetenskapligt belägga existensen av en under vissa omständigheter detekterad egenskap. Det är aldrig möjligt att vetenskapligt belägga frånvaro av en egenskap för att den inte har kunna detekteras, eftersom det skulle kunna vara möjligt att detektera egenskapen under andra omständigheter.
Det betyder att det vi kan göra är att ”leta fel” vilket kan låta tråkigt och som något mycket långt ifrån den underbara konstarten musik. Men faktum är att de allra bästa återgivarna bland exempelvis förstärkare är så goda återgivare att det blir svårt eller omöjligt att bedöma deras återgivningspotential genom att bara lyssna på musik igenom dem och övriga uppspelningslänkar. I den situationen hör vi nämligen alla inspelningslänkar och alla uppspelningslänkar samtidigt. Därför kan det vara bra att isolera en länk och genom F/E-lyssning undersöka om hörbar förvrängning kan detekteras i blindtest med statistisk signifikans.
Världens bästa elektronik har visat sig vara så bra ur återgivningsperspektiv att någon hörbar förvrängning inte har kunnat detekteras. Det betyder inte att dessa apparater ”är transparenta”. Bara att vi har misslyckats med att påvisa att de förvränger hörbart.
När det gäller eventuell svårighet med ett ideal för olika inspelningar och genrer är korrekt återgivning nyckeln till att slippa just bara ett ideal. Frånvaro av förvrängning ger maximal skillnad. Olinjäritet skillnadsutjämnar.
Därmed inte skrivet att det skulle vara omöjligt att ha ett stort antal olika anläggningar och använda deras förvrängning som en variant av masteringspocessering. Men dylik processering är inte vad flertalet hi-fi-människor uppskattar enligt mina erfarenheter. Därför försöker jag uppmärksamma det faktum att val av förvrängande ljudutrustning i ljudteknisk mening är just processering (om än vanligen mer eller mindre omedveten).
Jag är ordförande i Ljudtekniska Sällskapet samt forskare, lärare och rektor vid Studio Blue.
. Sådant händer också.
En del har olidligt liten luftomsättning faktiskt. Men det finns de som tänkt på det också, och då överlever man en hel film 
