Då så...
Jag vet inte hur jag ska formulera mig, då F1 klarade sig minst sagt..bra.., och jag inte vill verka mallig men jag kör det som det utspelade sig. Ljudminnet är, märker jag, ganska kort men jag har allas anteckningar samlade och det verkar ha skrivits en hel del..
Först allas rangordning:
Andreas (Audiovector Ki3 Signatur)
1: Lts F1
2: Audiovector Ki3 Signatur
3: Audiopro Black Diamond V2
4: Monitor Audio RS6
Fredrik (Monitor Audio RS6)
1: Lts F1
2: Audiovector Ki3 Signatur
3: Monitor Audio RS6
4: Audiopro Black Diamond V2
Min lista (Lts F1)
1: Lts F1
2: Audiopro Black Diamond V2
3: Audiovector Ki3 Signatur
4: Monitor Audio RS6
Högtalarna kommer från och med nu benämnas AP (Audiopro), AV (Audiovector), MA (Monitor Audio) och kort och gott F1.
Den högtalare som tycktes sämst om var alltså MA. En märklig högtalare som gör det mesta rätt på parameternivå men som ändå inte är trevlig att lyssna på. Jag reserverar mig för de rådande omständigheterna, men vi fick aldrig till klangen i dem. De spelar tätt, hyfsat rent och dynamiskt men med en märklig "täthet" i klangen där t.ex basen är tydlig och ganska kraftig men med mycket lite ton och klangfärger. Alla basljud lät likadant, akustisk som elektrisk, baskaggar thumpade men utan antydan till "skinn" och även om de var spelglada och "stampa takten"-vänliga så gav de ingen inblick. Röster lät rent och fint men onyanserat, detaljer var en av de starka sidorna men med en märklig frånvaro av exakthet där samma ljud, t.ex en triangel, upplevdes komma ifrån olika ställen istället för att ha en bestämd plats i ljudbilden.
Märklig bas.. På t.ex Yello hade den inte mycket att sätta emot F1 i basen så både nivå och djup inte var i närheten. På Porcupine Tree:s låt "Trains" som är rätt skramlig om än ren, gav de däremot mest bas av alla och detta fenomen följde med genom lyssningen. På bastunga inspelningar gav den inte i paritet med F1 eller AP men på slanka inspelningar gav den mest av alla..
Förmågan att spela högt var ypperlig. På nivåer där både AP och AV gett upp (högt) spelade de relativt obehindrat och med en trevlig "stuns" i midbasen. Totalt sett dock en rätt ointressant högtalare och vad som gjort den till en gullegris i pressen har jag svårt att förstå. Förmodligen trivdes de nog inget vidare i mitt rum.
Perspektivmssigt lade de ljudbilden mellan högtalarna och framåt, men släppet imponerade inte och exaktheten i placeringar lämnade, som sagt, en del övrigt att önska.
MA:s slutliga placering i rummet var 90cm ifrån bakvägg och endast maginellt invinklade. Vi testade även en kraftig invinkling där axis korsade en meter framför lyssningsposition men detta gav ett tydligt "övre mellan"-drivet ljud och en smal ljudbild.
AP var en högtalare som delade oss lite i två läger. Min personliga uppfattning var att de var trevliga högtalare som inte glänste någonstans men samtidigt aldrig gjorde bort sig. Diskanten var något oren och tunn, men utan obehagligheter. Mellanregistret gav inte hela sanningen men lät samtidigt aldrig illa. Basen var fin. Snygg, rapp, hyfsat djup och med tillräcklig nivå för att ge en trevlig klangbalans. Visst saknades finess, detaljskärpa (eller inte detaljskärpa så mycket som förmågan att återge rum och atmosfär) och dynamik men de tjockade inte till midbasen eller rörde till saker som MA, och till skillnad ifrån AV så kändes de som en komplett högtalare som inte kräver kompletteringar och dalt för att prestera. Jag skulle kunna leva med dessa högtalare, då jag inte upplever något som irriterar. Dessa var iofs de enda som bottnade med Yello i spelaren, men då på nivåer som är betydligt högre än vad jag normalt använder mig av.
Totalt sett i min bok en bra högtalare, punkt slut.
Även Andreas föredrog dessa framför MA, och skrev bl.a att ljudet är välbalanserat och snyggt, men med halvdåligt släpp och en liten ljudbild. När det kommer till ljudbilden kan jag hålla med, men det som presenterades kändes korrekt och hellre det, i min bok, än extravaganser som inte reds ut.
Fredrik gillade dem inte alls. Tråkiga, eller "gråa" var nog ordet, och som tidigare ägare till dem och numera MA-ägare har jag en klar bild av hans ljudpreferenser. MA är betydligt mera utagerande och "stora" i klangen. De har bara bitit av mera än de kan tugga...
AP hamnade 55cm ifrån bakvägg och riktades rakt on axis.
AV var den högtalare som hade den mest uppenbara uppdelningen av starka och svaga sidor. När de trivdes med insignalen spelade de fint, men när de matades med det som inte föll dem i smaken sparkade de bakut. Hårt!
Min personliga uppfattning är att det gör högtalaren ointressant då den ställer krav på vad som spelas. Samtidigt var det svårt att inte falla för det som den gör bra.
Ett exempel på det är Otis Taylor. Blues med en skitig röst, en gles uppsättning av förmodligen rörmickad elgitarr, elbas och trummor samt en kör bestående av några bastanta, färgade damer som sjunger så klockorna stannar. Här spelar de stort, rent och med ett snyggt släpp. Bröststöd saknas, rösterna är snygga och frilagda snarare än äkta, och virvel, gitarr och cymbaler återges med ett mycket fint anslag. "Kantskärpa", skulle det kanske kunna kallas för att använda bildtermer. De klarade även Yello med bravur. Lågbasen saknades såklart, men de lät inte aggressivt ens på hög volym (ljusa i klangen, tydligt diskantdrivna, men som sagt trots den inte "vassa"), alla små blipp och blopp-ljud återgavs tydligt och ljusa syntslingor saknade den underliggande basen men skar aldrig i öronen.
Kari Bremnes lät även det bra. "Gåte vid Gåte" är en favorit och scenen målades upp relativt exakt. Perspektivet vad tydligt framskjutet, klart mest av alla, och även om allting även här lät lite tunt så var det trevlig lyssning.
Porcupine Tree lät dock bedrövligt.. Skramligt, tunt och detta var den enda högtalaren som man på, vid lite nivå, kände obehag till. Man ville ducka i soffan..
Även Chris Jones var en besvikelse. Chris fina röst saknade hela sin kraft och då det är en inlyssnad (sönderlyssnad) platta via en mängd olika anläggningar så märktes snart att AV låg långt ifrån sanningen. Det lät inte dåligt, men helt annorlunda och återgiven via AV fick plattan en helt annan karaktär. De är dåliga på att plocka fram känslor och stämningar i röster och instrument, och när musiken är av slaget "less is more" vill AV gärna bli ivriga och tappar timing. Det känns som att alla musiker "står på tå" och håller igen, när de egentligen visar prov på ett enastående samspel och "känsla". De plockar musikaliteten ur framförandet.
När detta väl blivit tydligt följde det med genom all efterföljande lyssning, och efter att ha fått förståelse för vad jag menar (det är svårformulerade grejer, detta...) fick jag medhåll ifrån samtliga.
Vidare saknar de inte bara basdjup utan även nivå i värmeområdet, och de känns inte som kompletta högtalare.
Märklig slutkläm.. Mestadels trevlig lyssning, men de är ändå inte "bra" högtalare. Jag tror att en version i en betydligt mindre, traditionell basreflexlåda och avstämd till ett f3 på kanske 80-90hz kunde bli en trevlig högtalare men i sin nuvarande form förstår jag mig helt enkelt inte på dem. Kanske ett par subbor skulle göra susen, men det alldeles för svaga värmeområdet blir nog svårt att göra något åt.
De placerades nära bakväggen, ca 30cm, och vinklades in måttligt. De svarade ganska bra på att nivån åkte upp, men när gränsen nåddes föll allt ihop som ett korthus och det blev helt olyssningsbart.
Slutligen då F1..
Först blev jag rätt mobbad.. Där stod de i all sin skönhet, nödtorftigt rollade i en hemsk rödbrun nyans (ska åtgärdas) och såg allmänt billiga och "märkliga" ut.. Första kommentaren var i stil med Simon Cowell när Paul Potts för första gången sjungit i "Britain´s got talent"..
-"I wasn`t expecting that..."
Det första som slog en var renheten. Som om slöjor fallit. Sedan frekvensomfånget, och inte bara i basen utan kanske ännu påtagligare i diskanten. Diskanten hade en helt annan tyngd, där man verkligen fick känsla för materialen i trumsetet. Man upplevde tjockleken och diametern på en cymbal på ett helt annat vis än med de övriga. Ljudbilden var större i alla dimensioner. Släppet trotsar alla synintryck, och som enda högtalare i sällskapet var ljudbilden djupare än bakväggen och bredare än avståndet mellan högtalarna.
Kari Bremnes gav en större scen, med exakta utplaceringar och miljöljud var tydliga även i det lägre frekvensområdet. Yello skakade soffan.. Det upplevdes som att man fick en hel oktav extra i botten och trots det helt utan att tjocka till klangen i midbas eller värmeområdet. Kraften i anslaget på en virveltrumma, i en baskagge eller en puka var helt annan och de upplevdes helt enkelt som en betydligt större högtalare än de andra. Röster återgavs rent och otroligt "hängande i luften". På Diana Kralls "My love" där hon sjunger enbart ackompanjerad av en ståbas var det bara F1 som gav illusionen av att hon fanns i rummet. Mellanregistret i övrigt gör jobbet, men det är basen och framför allt diskanten som är de verkliga företrädena.
De klarar även av att spela ordentligt högt, men här uppenbarades ett märkligt fenomen. Där de andra nådde en gräns, som låg under samma gräns för F1, där det gradvis började låta splittrat (undantaget AV, men där kraschen kom tidigare) spelade F1 kontrollerat även när det började bli starkt, men då gränsen nåddes tappades all den fina kontrollen och även klangen som genom ett trollslag. Tack och lov talar vi här nivåer som för mig är obehagliga men många här på Faktiskt spelar rejält starkt och jag tror inte att F1 är en högtalare för dem.
De spelar med en helt annan agenda än t.ex AV där mer fokus läggs på klangfärger och ton än på attack och anslag. Som ett exempel kördes klassikern "Keith don´t go" med Nils Löfgren i en A/B med F1 och AV..och det var helt skiljda upplevelser. Med F1 sitter man i puböiken, mitt i en stooor ljudbild, och klang ifrån lådan, resonansen i strängar osv kommer fram tydligt. Med AV saknas dessa bitar och ljudet är kompaktare, men anslaget på strängarna och attacken är mycket fin. Olika karaktärer, helt klart.
Nackdelar, då? Jodå, de finns såklart.. Den tydligaste är att trots allt som görs rätt så är man mer en betraktare än en deltagare när man lyssnar. Man blir aldrig riktigt engagerad...
F1 hamnade 70cm ifrån bakvägg, kraftigt invinklade så att axis korsar runt halvmetern framför lyssningsposition
Har skrivit alldeles för länge nu och måste ge barnen mat, men jag fortsätter senare. Jag har som sagt även jämfört 1905 med och utan Rotel-steget och måste få skriva lite om det. Frågor och funderingar besvaras gärna.
Jag vill poängtera att detta inte bara är mina åsikter utan det är bits and pieces tagna ur allas anteckningar. Även om F1..*s*
