Hej allihopa,
Jag tänkte komma med några kommentarer kring en del av frågorna som kommit upp i den här tråden på sistone.
Linjekällor och bandresonanser
Linjekällor är, liksom punktkällor eller ytkällor, en teoretisk abstraktion. I strikt mening går de naturligtvis inte att realisera praktiskt. Däremot kan man under vissa förutsättningar med god noggrannhet anse att man har en approximativ punktkälla, linjekälla eller ytkälla. Det är således ingen lögn att hävda att ett smalt bandelement kan beskrivas som en linjekälla utom för riktigt låga frekvenser.
Resultaten från de mätningar som beskrivs ovan och som utförts mycket nära ett bandelement är inte speciellt märkliga. Bandet svänger huvudsakligen som enhet, men vid vissa frekvenser överlagras högre ordningens modformer med kraftig amplitud (resonanser).
Tänk er en närmast bananformad utböjning (nyttoformen eller egentligen grundmoden för bandet) över hela bandets längd med några mycket kortvågiga variationer ovanpå, eller nästan en linjekälla plus icke-perfektioner i form av punktkällor med alternerande polaritet. Dessa kortvågiga variationer eller resonanser strålar egentligen mycket ineffektivt eftersom över- och undertrycksdelarna släcker ut varandra och ger en relativt liten påverkan på frekvensgången. Gör man därmot misstaget att dra sina slutsatser från mätningar mycket nära bandet så ser man bara de individuella bidragen där de inte släcker ut varandra som de gör på lite längre avstånd.
Eftersom man inte befinner sig så nära bandet när man lyssnar är mätresultaten endast av tekniskt intresse. Faktum är att det är lika meningslöst som att mäta en normal högtalare av "punktkälletyp" på någon decimeters avstånd där summeringen av elementbidragen blir helt förvrängd.
Resonanser inom arbetsområdet förekommer ovillkorligen i alla typer av membranelement och kan mycket väl påverka frekvensgången märkbart i lyssningspositionen. Den resistiva belastningen från den omgivande luften är inte tillräcklig för att undertrycka dem, detta är en urgammal myt. Den jämna kraftverkan mildrar exciteringen av resonanserna, men eliminerar dem tyvärr inte. Det går att kontrollera dessa resonanser så att deras inverkan blir försumbar, men detta kräver en hel del av konstruktören och leder som vanligt till kompromisser.
Hur som helst, att bandresonanser förekommer medför inte att att ett långt bandelement slutar att huvudsakligen uppföra sig som en linjekälla och inte heller nödvändigtvis att man får en hörbar påverkan på frekvensgången i lyssningspositionen.
Avslutningsvis vill jag absolut avråda från att dra långtgående slutsatser från mätresultat om man inte har en solid teoretisk förståelse för ämnet. Detta gäller i synnerhet akustiska mätningar där man oftast måste ta hänsyn till väldigt många faktorer som kan påverka resultaten. Alltför många personer tycks anse att mätningar är sanning och teori är någonting högst misstänkt. Efter att under ganska lång tid ha arbetat med både beräkningar och mätningar kan jag bara konstatera att mätresultat sällan är absoluta ens när man vet vad man gör.
Långa bandelements känslighet för luftrörelser i deras närhet
Förvisso ett reellt "problem" om man ofta viftar med dörrar eller springer förbi i bandets närhet när man spelar.
En stor fri längd för bandet ökar naturligtvis känsligheten, liksom en låg massa och en öppen dipolkonfiguration. Det går ändå att minimera alla former av eventuella konstigheter.
Under praktiska lyssningsförhållanden kan man dock vanligen glömma frågeställningen helt, annat än om man riktar en basreflexport mot bandet på några centimeters avstånd förstås.
.
Ställ bandet utomhus och mät på ett par meters avstånd. Inte ens då mäter du i fjärrfältet, men i freznelzonen, vilket i alla fall är någor mer relevant 
. En decimal fel...
