I loudness-tråden koms det in på att återskapad akustisk musik ofta låter ljus.
Gäll, skulle jag säga, eftersom det te å me kan upplevas som skrikigt.
Det är fan att det skall vara så svårt att få till detta!
För stunden lutar jag dock åt att det är ett fel som finns i inspelningarna snarare än i min anläggning.
Det grundar jag på att jag upplevt detta som ett mycket större problem med tidigare apparatur än med den nuvarande. (Kanske ett väl enkelt resonemang, men jag kör på det tills vidare.)
Många av mina "klassiska vax" låter gällt.
Flertalet är imidlertid lyssningsbara*), men det är nåt som inte känns verklighetstroget.
*) Dvs jag lockas inte att stänga av.
Jag gjorde ett litet experiment och dämpade diskantbandet någon dB, vilket man av tillverkaren uppmanas göra om det blir för mycket upplevd energi i diskanten.
Märklig rekommendation, enär delningen är så låg som 500 Hz.
Naturligtvis blev inte de gälla plattorna bättre av detta, men det var ett mycket enkelt test att utföra, så nu är det avklarat.
Skall det vara så svårt att spela in för ett realistiskt resultat?
Vissa plattor har man ju lyckats hyfsat med, men de flesta inspelningar kräver ju att man skruvar upp sin egen tolerans för att uppleva som verklighetstrogna.
Framför allt upplever jag dessa problem på inspelningar av fullstor symfoniorkester.
Kammarorkester, typ Orpheus Chamber Orchestra funkar bättre och än mindre besättningar brukar vara ännu mer trovärdiga.
Inspelningarna är kanske ett betydligt större problem i helheten än vad vi apparat-fokuserade ofta tänker oss.
Eller vill erkänna.
. Har hört de som kommenterat vår Pioneer plasma (inställd i filmläge, dvs det som mest liknar en kalibrerad Pio) och tyckt färgerna varit för bleka, etc jämfört med den betydligt färggrannare Samsungen där hemma. Finns ju i och för sig de som föredrar loudness också.... 
.
