sprudel skrev:Johan_Lindroos skrev:För att knyta an till trådämnet är min uppfattning att ungefär 99% av alla ljudnördars hemhifianläggningar och kanske 98% av alla kontrollrumslyssningar har extremt stora problem med ljudtryckskapacitet och därtill hörande krav på låg distorsion. Inte nog med att distorsion är lätt hörbar vid starka ljudtryck, men det är oftast plågsamt enkelt att höra distorsion även vid svaga ljudtryck. Det behövs helt enkelt mycket större högtalarsystem än vad de flesta anser vara "stora högtalare".
För att inte tala om alla problem med frånvarande eller bristande rumsakustisk planering och frekvensgångsavvikelser...
Så är det förmodligen, men alla eftersträvar inte en återgivning som är så lik den fysiska verkligheten som möjligt. De är ute efter illusionen av densamma, och att till och med förbättra den.
Jag brukar nöja mig med att delge mina tankar och resonemang. Dvs istället för att bevisa eller övertyga om saker. Men det där är ju upp till var och en.
Beträffande "...en återgivning som är så lik den fysiska verkligheten som möjligt..." :
1 Vad innebär det? När är man där? Vad är möjligt? Hur nära är acceptabelt? De definitiva svaren på detta finns inte.
2 Det kommer som jag ser på saken INTE ALLS enbart an på optimering av avsändardelen, dvs all teknik från inspelning till ankomst till lyssnarens öra.
3 Även den mest raffinerade inspelning och återgivning innebär
skillnadsmässigt snarare "Streckgubbe jämfört med fysisk person" än den innebär en klon av en person.
4 Även den mest raffinerade inspelning och återgivning kräver därför en extremt raffinerad processning hos mottagaren av det till örat anlända luftrörelsemönstret.
5 Gissningsvis är processen inne i mottagaren avsevärt mycket mer raffinerad än all den teknik som tillämpas i avsändardelen.
6 Hur skulle vi annars klara av att tolka en streckgubbe som en människa?
Många här resonerar kring studioframställd musik och behovet av likhet mellan kanske främst studions högtalare och hemmets diton.
För egen del bryr jag mig inte om "studiomusik". Detta helt beroende på att jag inte är intresserad av att lyssna på den. Inte på att jag nedvärderar den.
Jag är enbart intresserad av illusionen av verklighet i den "klassiska musik" som jag lyssnar på.
Den illusionen uppstår inte på långa vägar enbart med hjälp av teknik i avsändardelen. Den illusionen är dessutom beroende av hur jag som mottagare förmår att processa fram illusionen av verklighet utifrån "den streckgubbe" som levereras till mina öron.
Exempelvis är det för min del inte alls avgörande att jag kan åstadkomma de ljudtryck eller den dynamik som råder i en konsertsal. Vare sig en meter ifrån valthornet eller på sjunde parkettraden i konsertsalen.
Det enda som är avgörande är att jag får en god illusion av verkligheten. Inte att den är mätmässigt vare sig likadan eller ens mätmässigt snarlik.
Med god hjälp på traven av en god avsändardel, så behöver min inre processor inte arbeta lika hårt som den behöver göra om avsändardelen är avsevärt sämre.
Men att utifrån det att dra slutsatsen att allt hänger på avsändardelen och att mottagardelen är hyfsat ovidkommande för resultatet betraktar jag som olämpligt.
Tekniken är rolig. Det där som sker inne i mottagaren är tråkigt. Dessutom kan man laborera med tekniken. Det är också roligt. Utöver det så kan man både diskutera, tjafsa och briljera om och kring tekniken. Det kan vara givande även när det kanske inte främst är just roligt.
Till slut vet bara de insiktslösa hur precis allt hänger ihop.
De insiktsfulla har sedan länge förstått att de inte förstår allt.
Musiken kändes fysiskt, härlig känsla.
) lilla triangel-pling tillsammans med andra, "klangformande" detaljer (som jag, som klarinettist, har övat på i decennier för att kunna frambringa), försvinna...
. Man var tvungen att knata 100+ m från systemet (när det puttrade på lagom diskoteksnivå) för att kunna konversera utan ansträngning.
