torde skrev:Jag har gjort några enkla beräkningar för att kolla förutsättningarna för en basreflexlåda som OA-52. Jag har valt T/S parametrarna från gamla 18W/8545-00 som skall ha varit lika som gamla 8542 -samma motor.
Det beror på vad du menar med "gamla". 8542 är ju ett äldre element än 8545, och den motor som 8542 hade när det kom har aldrig funnits till 8545. Den ursprungliga 8542-motorn var annorlunda på flera sätt men det mest annorlunda var kanske talspolens resistans som var markant högre på det ursprungliga 8542, runt 7 ohm har jag för mig.
Mycket riktigt var lägsta impedans 20 - 20k Hz för OA-51 hela 8 ohm. De gick alltså inte under 8 ohm överhuvudtaget. Det är mycket ovanligt med sådana högtalare.
Sedan 8545 kom har dock även 8542 givits samma motor, och den överensstämmer alltså inte med motorn i det 8542 som OA-51 och OA-52 dimensionerades med ursprungligen.
torde skrev:Beräkningarna gäller inledningsvis 1 W in till högtalaren (vilket ger en ljudvolym på ca 89 dB) samt att lådans volym är 20 liter, portens diameter är 5,9 cm samt längd 30 cm. Det ger en portavstämning på ca 32 Hz. Recensioner i olika HiFi-tidningar angav avstämningen till 30 Hz. Beräkningarna visar ett min konutslag på 0,6 mm vid 32 Hz. Det ökar därefter nedåt för att vid ca 9 Hz bli ca +/- 6,5 mm, det är även gränsen för linjärt utslag på elementet. Så vid den effekten, 1 W/89 dB, så bör högtalarna låta bra speciellt med digitala signalkällor som inte ger något "rumbel".
Inspelningar som är digitala kan ha gott om energi under 30 Hz. Det som överstyr högtalare behöver inte vara störningar, det är ofta nyttoljud. Speciellt i filmvärlden så förekommer det ofta rätt mycket energi under 30 Hz.
Sen ligger det förstås något i att t ex oplana vinylskivor i kombination med olyckliga kombinationer mellan pickuper och tonarmar, kan bli ett signifikant LF-problem, ett som högtalare med basreflexlåda kan drabbas värre av än högtalare med slutna lådor. Men talar man om slutna lådor valda med avsikt att skapa infra-system, alltså med eq som sträcker tonkurvan ned långt under den naturliga avrullningen under kanske 45 Hz, så är det inte längre givet att systemet kommer att klara sådana störningar bättre än motsvarande basreflexsystem.
torde skrev:-3 dB punkten ligger här vid 44 Hz till detta kommer förstärkningen av basen från kopplingen till rummet. Det bör ge en frekvensgång ned mot 30-35 Hz med låg distortion.
Det finns inga enkla svar (som är riktiga) på hur kopplingen till rummet förstärker bas, men om man talar om basmoduler (nota bene) och bortser ifrån rumsresonanser (som typiskt är oönskade) och kavitetseffekten (som typiskt träder in först mycket lågt i frekvens, i trakterna av 20 Hz i normalstora lyssningsrum, så ger inte väggnära placering någon registerutsträckande basförstärkning. Skälet är att en väggnära placering som regel förstärker hela basområdet, inte bara den lägsta delen av det.
För en fullregisterhögtalare så får man förstås ett större register att jämföra med (alla höga frekvenser som inte åtnjuter stöd från den väggnära placeringen, säg alla över 200 Hz) och då kan man möjligen argumentera att man tar sig djupare, men den övre basen förstärks alltså lika mycket, och riskerar att bli för stark jämförelsevis om basregistret i sin helhet läggs starkare...
Det kan även nämnas att dimensioneringen på 70-talshögtalarna skiljer sig markant från 50-seriens dimensionering därvidlag, på grund av det massiva stöd i registret runt 30 Hz som Stigs stora rum på Torkel Knutssonsgatan gav. Och mycket riktigt hävdar många att 50-serien är lite svag i det lägsta registret.
Även Stig själv berättade att han dimensionerade annorlunda sedan han flyttat till Torkel Knutssonsgatan, och att han inte var bestämt säker på att de senare dimensioneringarna var mera riktiga sett i ett så objektivt ljus som möjligt, men att han föredrog den senare dimensioneringen i sitt eget lyssningsrum och gillade att den medgav mindre högtalare.
Det finns ju faktiskt inga sanningar annat än statistiska, om sådana här saker. Det finns inget allomgällande svar på hur dimensioneringen skall se ut, eftersom det beror på rummet.
Men tumregeln att en undre gränsfrekvens om t ex 44 Hz sjunker till säg 30 Hz i rum, om högtalaren placeras nära en vägg, är illa falska. Det som händer är helt andra saker, och ett mycket större register än det under 44 Hz påverkas kraftigt av hur högtalaren placeras i förhållande till ett rum.
Sen kan man dessutom fråga sig vad som är utgångspunkten.
En högtalare som INTE står nära väggarna på ett rum påverkas ju ändå som regel en hel del av rummet, men ofta på ett MERA frekvensberoende sätt. Nere vid 10 Hz hjälper rummet typiskt till hur man än placerar högtalaren, men vid högre frekvenser så blir rumsreflexerna direktljudets antagonist, när de kommer en halv våglängd fördröjt. Så en högtalare som står säg 1,2 meter från en vägg har stöd av väggen vid 30 Hz, men vid dryga 70 Hz skall man inte vara förvånad om man hittar en rejäl utsläckning (vars storlek dock beror på många saker, inklusive var andra angränsningsytor finns och hur styva och förlustiga de är).
torde skrev:Ökar vi effekten till det dubbla så bör väl ljudnivån öka med 3 dB, dvs till ca 92 dB. Vid 32 Hz blir då konutslaget +/- 0.7 - 0,8 mm och gränsen för linjärt utslag passeras vid 14 - 15 Hz.
Helt riktigt.
torde skrev:Med dessa förutsättningar har vi därför en "tradeoff" en utsträckning av basen ned mot ca 20 Hz med subwoofer samt en ökad distortion (vid sluten låda) eller att nöja sig med en tvåvägslösning som sträcker sig ned till ca 30-35 Hz men med låg distortion. Hur resonerar ni, vad skulle ni välja samt varför? Jag vet att Lennart redan valt - men det vore kul att höra argumenten!
Det är inte givet att den slutna lösningen kommer att spela med högre distorsion. Det beror på både systemets kvalitet och storlek.
Jag brukar rekommendera att man dimensionerar ett slutet system (mina egna infra-system) tre gånger större med avseende på membranarean, helt enkelt för att det skall klara samma maxljudtryck i det egentliga basområdet. Och med en sådan dimensionering så får man som regel på köpet att distorsionen kommer ned på liknande nivåer som ett basreflexsystem, då infrasystemen är mindre per membranarea landar man ofta på ett ungefär lika stort system.
Tycker man att prislappen är okej så återstår då enbart fördelarna (infraförmågan).
Kort sagt, om man jämför Ino infraX-6 (sex stycken X-inframoduler) med profundusX-2 (två stycken X-profundusmoduler), så finner man att infraX-6 är:
1. Lika ljudtryckskapabelt över 20 Hz.
2. Lika renspelande över 20 Hz (bättre vid högre frekvenser).
3. Lika stort/litet.
4. Dyrare.
5. Mycket mera kapabelt i infraregistret.
- - -
Sammanfattningsvis: Basreflex är väldigt bra om målet är att kunna spela effektivt och lågdistorderande ned till en bit under avstämningsfrekvensen, men det går att skapa slutna system som i kraft av sin storlek kommer ikapp, och som briljerar med sina bättre infraegenskaper.
Frågorna blir dock alltid dessa tre - till vilken kostnad, är det värt det och skulle ett basreflexsystem till samma peng vara ännu bättre?
Det är en behovs- och smaksak.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
) reflektion på detta!
Den var bra nog att spelas vidare på. ) Speciellt hur snyggt basen kopplade an rummet i den var en stor öronöppnare.
)
.jpg)
