Det här började som en enkel jämförelse mellan Carlsson OA-52 och Quad ESL-63, men allteftersom jag skrev så blev det lite för långt, så vad göra? Förkorta till en halvsida eller komplettera till en medlemspresentation? Jag valde det senare. Så här har ni mig, nybliven faktisktmedlem sedan några månader. Har hunnit över på döhalvan av livet, dvs 50+ och hifi och musik har jag varit intresserad av sedan jag var ganska ung. De första pengar jag fick i lön någonsin, sommararbete på SJ, gick till hifiprylar. Eftersom jag fortfarande bodde hemma och delade rum med min lillebror köpte jag en anläggning utan högtalare (!). Det var hörlurar som gällde när det skulle lyssnas seriöst. Jag hade en (!) orange (!) högtalare som jag faktiskt byggt själv i träslöjden. Den såg för jäklig ut, jag har aldrig varit särskilt bra på att bygga själv och det märktes redan då. Elementet (ett) hade jag säkert plockat ur någon gammal radiogrammofon och lådan var bara just en låda. Tror jag ställde den med elementet uppåt, fast det kan vara en efterhandskonstruktion, mitt minne av eländet är ganska vagt. Hörlurarna var ett par AKG 145 med reservation för sifferbeteckningen, som ljudkälla använde jag ett kassettdäck, Sonab C500, det hade inbyggd volymkontroll för hörlurslyssning. Alltså behövdes ingen förstärkare. Funkade bra när första lönen hamnade på 1300 spänn netto eller nåt sådant. Prylarna inhandlades från Västerås Sound, en butik som jag i stort sett var trogen till den lades ner.
När jag något år senare flyttade till egen lya som 16-åring (det var lite trångt hemma som sagt) så slog jag till med en Pioneer PL-400X skivspelare. Helautomatisk och svart och en förstärkare Sonab R2000 med en massa käcka reglage. Högtalarna blev, av en ren slump ett par Sonab OD 11. En säljare, Chicko Schnelzer, hos Arne Andersson (den tidens OnOff ungefär) rådde mig å det bestämdaste att köpa dem trots att jag var uppenbart mer intresserad av en större och dyrare sort. Och trots att jag var 16 år och visste allt så lydde jag hans råd. Något jag, förstås, aldrig behövde ångra. Kanske de bästa 495:- jag lagt på ett par högtalare (eller var det per styck? Hmmm). Jo, ibland blev det jobbigt för polarna drog fram dem o använde som sittmöbler när det blev fullt i min lilla enrummare och då och då spelade vi så att den ena, eller båda, diskanterna vek ner sig. Som väl var var de ganska billiga och lätta att byta. Chicko skulle jag träffa igen, många år senare, det var han som fick mig att börja lyssna på jazz. Ett tag tjänstgjorde OD11:orna som bilhögtalare, flickvännen, som senare blev min fru, fick låna dem innan vi flyttade ihop. Senare fick farsgubben ta över dem. När han lämnade in hade även basarna givit upp och jag begick misstaget att köra lådorna till tippen. Jo, jag vet. Helgerån. Men gjort är gjort. De var ganska anfrätta av fukt också efter att ha stått på hans balkong en längre tid.
Så vad lyssnade jag på då? Faktum är att bland det första jag började lyssna på var klassisk musik. En ”farbror” som jag emellanåt hälsade på i min ungdom (jag var 13-14 o han var säkert 30) invigde mig i den klassiska musiken. Högtalarna han hade var ett par Carlsson, typ OA12 eller 14 gissar jag och förstärkaren var en Sonab R4000, den minns jag som ”häftig” med alla knappar och reglage. Så mina Carlssonminnen går tillbaka till tidigt 70-tal. Bland det första jag lyssnade på var Mozarts 23:e pianokonsert. Jag minns det för att jag drog till med just den som någon slags favoritmusik när vi diskuterade musik i skolan vid något tillfälle. Musikläraren lyfte förstås på ögonbrynen och skolkamraterna fattade ingenting. Och just nu, när jag skriver det här, så har jag just den musiken i bakgrunden. Lite skoj. Fast egentligen var van B en större favorit än Wolfgang och så småningom halkade jag in på Sjostakovitj och annat skoj. Så småningom började jag lyssna på mer ”normal” musik för tonåringar
Mitt nästa par seriösa högtalare (en del bilhögtalare och annat har passerat förbi utan att göra några avtryck i lyssnandet) blev Zachry TM200, måste ha varit runt 1980. Tvåvägare. Gjorda innan Zachry blev liktydigt med Cervin Vega light. Stephan Wänqvist heter konstruktören, vad gör han idag? Jag älskade ljudet från TM200 med sitt ”psykoakustiska”, bakåtriktade, slavelement. Det var lite större än det från OD 11 och jag minns det som synnerligen behagligt. Samtidigt med de högtalarna bytte jag upp mig till en Luxman R-1030, den var åtminstone rejält mycket större och tyngre än Sonabreceivern som visade sig vara lättsåld och gav nästan alla slantar tillbaka
. Ett nytt kassettdäck införskaffades också, ett AKAI GXC 760D (jag är lite impad själv över att jag minns alla beteckningar) med fjärrkontroll (!). Trådbunden. Men ändå. Och touchknappar. Så coolt! Bild kan dyka upp, jag har det kvar än…
Så fick jag jobb i Stockholm och flyttade dit några år. Under den tiden höll sig hifi-intresset på lite sparlåga. Jag gifte mig och fick min dotter, som inte döptes till Linn *s*. En dag, 1985 eller 86 besökte jag hifimässan i Älvsjö och där auktionerade Pioneer ut CD-spelare, pengarna gick till välgörenhet och jag ropade in min första digitala ljudpryl. Svart och läcker, femhundra spänn billigare än i butik blev det dessutom, så den kostade mig 2000 ganska precis. Äntligen skulle jag kunna spela de CD-skivor jag samlat på mig. Den första CD jag köpte var BIS CD232 med Kroumata. Med varningstext och allt, ruggig dynamik var vad det varnades för. Det var ett par år innan jag ens börjat överväga att skaffa en spelare. Jag höll fast vid LP (och kassett) ganska länge, även efter mitt impulsköp på mässan. Luxman receivern uppgraderades till en Luxman LV-103u, en sån där käck sak med ett rör som lyste i ett fönster på fronten. Jag tyckte det lät bra och röret var måhända ren placebo, men jag tyckte det tillförde något som inte funnits där tidigare. Och så blev jag ”tvungen” att skaffa en tuner också. Och en rysligt lång FM-antenn.
Det blev min anläggning under ganska många år. LV-103, Pioneer PL400X, Pioneer CD200 (?), AKAI GXC 760D och Zachry TM 200. Någon gång kom jag över en CJ Walker 55, skivspelare som ersatte pioneerspelaren. Exakt när minns jag inte, men innan Carlsson kom in i bilden igen.
CJ Walker 55 med SME armZachryhögtalarna blev kvar i min ägo till 2009 då ett störtregn fyllde den källarlokal som de förgyllde med musik medan jag ägnade mig åt fotografiska övningar. De blev vattenfyllda upp till basarna och lådorna såg inte roliga ut med fanér som släppte… någonstans har jag en bild på eländet.
två ledsna Zachry TM 200Parallellt med Zachryhögtalarna kom jag över ett par Carlsson OA52 en sen kväll i Stockholm, bör ha varit hösten 87. Jag avlade en snabbvisit hos Kent på HiFi-Art och han hade ett par svarta 52:or som han ville bli av med snabbt och jag var stadd vid kassa. Bara att skaka hand och transportera hem dem till det nyinköpta, stora, huset på landet. Carlsson hamnade i finlyssningsrummet och Zachry stod kvar i vardagsrummet. Sedan dess har vi kamperat ihop, Carlsson och jag. Och trivts ihop. Åtminstone har jag trivts ihop med dem. Vid något tillfälle lyckades jag spela sönder ett baselement och tog kontakt med Larsen som rådde mig att uppgradera till 52-2 och det gjorde jag. Det vill säga att jag bytte innandömet i lådorna, men jag borrade inte upp några extra hål för biwiring. Det vågade jag mig inte på. Vill minnas att jag blev glad över ljudförbättringen även om jag inte saknat något tidigare. Jo, ett tag fick jag för mig att jag behövde mer bas och kompletterade mina 52:or med en fet subwoofer från Sunfire. Ja, jäklar vad den kunde rumla om med sina 2400W eller vad den ståtade med. Kul till film, men för musik fick jag den aldrig att spela riktigt som jag ville. Med fullt ös blev det nästan sättningar i huset när Tyrannosaurus Rex stövlade in på scenen. Tyvärr på en ganska liten TV så bilden var betydligt klenare än ljudet. Det här var före platt-tv´s tid och få hade projektorer i hemmet.
CJ Walker skivspelaren byttes till en Maplenoll med luftlagrad tonarm och skivtallrik. För att hålla den igång fordras en liten luftpump som bör placeras utanför lyssningsrummet. Skivspelaren kostade mer än en Linn LP-12 när jag köpte den och ljudmässigt var det inget att ångra, men idag hade jag föredragit den enklare linnspelaren, nu när jag inte lyssnar särskilt mycket på svarta skivor.
Maplenoll, skivspelare med luftlagringLV103 byttes till en NAD 208 och CD-spelaren ersattes av en Pioneer PD-77. Japp, exakt. En sån där ”hemsk” legatolinkmaskin, he he… fast jag var riktigt nöjd med den. Jag har den kvar än idag, men numera haltar den lite rent funktionsmässigt. När jag kopplar den via DAC´en är det jämnt skägg med den CD-fix som jag använder numera. Kanske kopplar man förbi legatolink då, vad vet jag, men illa låter det inte, förutom när den börjar hacka rent mekaniskt.
PD77 med legatolink och riktig skivtallrikOch på den vägen var det när jag plötsligt upphörde att vara hifinörd (jo, jag var t o m medlem i LTS). Vet inte hur det gick till, men så här i efterhand kan jag konstatera att det var under mina ”hundår”, dvs när vi skaffade vår härliga labrador, som musiken och det seriösa lyssnandet hamnade på undantag och jag blev ”nykter audiofil” i tio år. Längre hängde inte hunden med, tyvärr. Under långa hundpromenader lyssnade jag en hel del på mp3 musik i lurar. En kvalitet som jag upplevde som fullt tillräcklig och visst var det något speciellt att sitta med hunden i en skogsglänta och ha huvudet fullt av allsköns sköna toner. Det var kanske ”lyssningsrummet” som höjde mp3 ljudet till en acceptabel nivå. Lika ofta som jag lyssnade på musik kunde jag lyssna på böcker, podradiosändningar och spännande faktaprogram. Lärorikt om inte annat.
Pepzi, 2001-2011Så dog hunden och hifi-intresset tog fart igen. Nåja, riktigt så enkelt var det inte, men det sammanföll ganska precis i tiden och under mellantiden hade jag avyttrat en del ”onödiga” hifi-prylar, som Sunfire subban, ett Krellförsteg, ett Dynaco rörslutsteg och lite annat smått och gott. Tyckte det var synd att prylarna bara stod där till ingen nytta och hade inte NAD 208 slutat spela på en kanal så hade den gått samma väg. Den hamnade ovanpå en garderob istället och där stod den i flera år, för tung för att lyftas ner och köras till tippen. De vassa kylflänsarna fungerade utmärkt som försvar varje gång jag vinglade upp på en ostadig stol för att ta ner den. Ett tag tänkte jag sälja den som renoveringsobjekt, men övergav tanken, vem skulle vilja ha en så gammal och dessutom defekt förstärkare? Det fanns säkert massor av nya prylar som var mycket bättre.
Så när intresset tog fart började jag med en enkel rörförstärkare med en iPod som musikkälla och Carlsson fick stå för ljudvågorna.
Den lilla rörförstärkaren ihop med Pioneer och CarlssonIntresset var gryende kan man säga och parallellt byggde jag mig en ny fotostudio. Den gamla hade fått alltför låg takhöjd efter golvomläggningen som krävdes efter översvämningen. Så kom jag på den lysande idén att ställa ett par högtalare i studion till modellernas glädje. Vad som helst skulle förstås duga där, bara man kunde ansluta en iPod/iPhone så de kunde spela sin egen musik. Då upptäckte jag att det var riktigt trevligt att lyssna i studion och så baxade jag ner det mesta i ljudväg dit. Blev riktigt glad över hur Carlsson lät i kombination med den lilla rörhäcken när de fick utrymme att spela ut. Mitt första riktiga lyssningsrum på mången god dag. Dessutom trodde jag att jag numera var så gammal att jag inte skulle uppskatta en hifi-anläggning av så mycket bättre klass ändå, så jag tänkte nöja mig och hade det blivit så så hade ni kanske sluppit mig på faktiskt och allting. Då hade jag suttit där och lyssnat på mina rör och varit sååå nöjd, fast min mamma inte var en ko. Men så slog polaren till med en uppgradering, en kompis som jag ”tävlat” lite med i alla år när det gäller hifiutrustning och vi har väl turats om att ha det bästa ljudet i våra egna små battles. En kamp som pågått sedan vi båda träffades på sommarjobbet på SJ, som jag nämnde tidigare. Ja, vi hade känt varandra längre än så, som parallellklasskamrater redan på högstadiet. Och det var ingen liten uppgradering med ett nätfilter eller nåt annat skoj den här gången, nä han slog till med prylar för ett sexsiffrigt belopp och det var INTE bortkastade pengar. Icke. Redan i hans hall hörde jag att jag fortfarande hade förmåga att höra och att uppskatta riktigt bra ljud och insåg i samma ögonblick att jag inte skulle nöja mig med den lilla rörhäcken och att det här nog skulle bli dyrt innan det var färdigt. Fast ”hifi-kriget” oss emellan gav jag upp på stående fot och överräckte en vit flagga, för det ljudet trodde jag inte att jag skulle uppnå hos mig. Och det tror jag väl inte än, även om jag återigen, tycker jag, nått upp till de höjder jag var på när jag var som djupast i träsket senast. Stärkt av insikten att jag kan höra och uppskatta välljud tog jag tjuren vid hornen och baxade ner mitt tunga NAD-slutsteg. Hoppades kanske att det börjat fungera efter flera år på hyllan och kopplade in det igen. Men precis som när det parkerades där så var det dött på en kanal. Alla säkringar kollades och hur jag än kopplade och donade så var ena kanalen iskall och ljudlös. Jag tog ur alla säkringar igen och mätte på dem. Satte tillbaka dem och vid något tillfälle sa det poff och även den levande kanalen slutade fungera. Oooops!
Ropade in ett nytt slutsteg på Tradera. Ett Proton 1150 med tillhörande försteg och tuner. Slutsteget fungerade bra och är mycket vackert att se på med sina stora VU-metrar. Försteget skrapade betänkligt och dränktes in i kontaktspray mm och fungerade efter en tid hyfsat bra. Kombinationen ledde till ett mer lustfyllt lyssnande än med den lilla integrerade rörförstärkaren, som pensionerades efter ganska kort tid. Medan jag var igång på Tradera råkade jag även köpa ett Hitachi slutsteg med ännu större VU-metrar, men till min besvikelse så var de inte belysta. Säljaren påstod att de aldrig lyst, fast det tror jag nog att de ska göra. Borde se ut som en öppen spis i ett i övrigt mörkt lyssningsrum, vi talar jättemätare. Någon gång under den här, lite förvirrade, perioden kom jag på att en hembioreciever vore rätt pryl, så en Harman Kardon AVR någonting införskaffades och fick driva Carlsson och ”studiohögtalarna” blev ren rekvisita + bakkanaler i surrounduppsättningen. En Blurayspelare införskaffades för att spisa CD på, Pioneeren var som sagt inte mekaniskt stabil längre. Blurayspelaren av märket Andersson (Andersson & Carlsson, låter väl som ett bra par?) gnisslade och lät när den exekverade skivor, inte njutbart alls, särskilt inte vid lyssning på låg nivå. Att se på film går an, för då lyssnar jag inte på samma sätt och ofta på högre nivå. Polaren som uppgraderat hade en del spännande prylar ”över” bl a en CD-fix som jag fick köpa till kompispris. Mycket stabil sak som lät helt okej och så blev jag lite småkär i fjärrkontrollen *s*. Måste väl vara en av hifivärldens mest seriösa fjärrar. Även det vackra försteget från Electrocompaniet hälsade på, men jag ville ha något nytt också, nu när intresset tagit fart, så jag avstod från det. Åtminstone tillsvidare.
S.A.T. CD-fix med tung fjärrkontrollSå för att modernisera min anläggning en smula och eftersom jag börjat studera uppspelning av musik via dator bestämde jag mig för att satsa på en kombinerad DAC/förstegsapparat. En helt ny djungel för mig som varit borta från ”marknaden” i många år. Flera förståsigpåare höll med och efter att ha läst tester, forum , specifikationer och även mailat med olika tillverkare hade jag tre kandidater kvar på min lista. En av dem gick bort för att jag missförstått det jag läst och kvar blev Nuforce DAC-9 och den, i alla glättade magasin hyllade, Hegel HD20. Eftersom jag bor ganska långt bort från butiker som levererar sådana godsaker använde jag en av de sista semesterdagarna till att besöka huvudstaden för att titta på och givetvis lyssna på de båda kandidaterna.
Började med Nuforcen hos Audioconcept, Hade med mig min dator och en del ”vanlig” musik, dvs CD-kvalitet 16/44 och en del högupplöst musik 24/96 och högre. Jämförde i butiken med uppspelning direkt från datorn och via DAC-9. Jag skulle ljuga om jag sa att jag hörde en stor skillnad där och då. Det gjorde jag inte. Och jag tror att även Robert blev förvånad över hur bra en standard-mac kan låta rakt ur hörlursuttaget med mycket simpelt kablage. Inte förrän han plockade fram en CD-spelare som vi kunde växla mellan upplevde jag en tydlig skillnad före och efter. Eftersom den CD-spelaren var avsevärt nyare än min CD-fix så antog jag att DAC-9 skulle kunna lyfta även den. Och samtidigt arbeta som försteg. Och hörlursförstärkare. Lite av ett kinderägg, fast i mycket läckrare förpackning. Robert och hans kollega, Gunnar (?) hade stort tålamod med mina lyssningsövningar som pågick i över en timma medan kunder kom och gick i lokalen. De var inte pushiga och försökte övertyga mig om något jag inte själv hörde, även om de sade sig höra positiva skillnader. Ändå var jag tveksam. Skulle inte tolvtusen kronor rendera i en tydligare skillnad? Så jag begav mig till nästa anhalt för dagen. Ljudmakaren. Där fick jag lyssna på Hegeln. Inte heller den tyckte jag spelade brallorna av min ”nakna” dator direkt, även om killen i butiken hävdade att skillnaden var enorm, trots att jag inte hörde den. Jämförelsen med deras CD-spelare gav möjligen lite olika ljud, men det ena lät inte sämre än det andra, men så var det en ny CD för ca 30.000 också, kanske inte helt pedagogiskt om man vill visa på vad den skulle göra för min anläggning.
Med alla positiva tester i bakhuvudet och ingen direkt skillnad i upplevelse mellan DAC-9 och Hegeln var jag tvungen att gå ut och ta lite luft och fundera på saken. Ville ta hem den jag trodde mest på och det var trots allt DAC-9, men så tänkte jag på hur säkert HiFi & Musik med flera pekat ut Hegel som det bästa man kan tänka sig. Det fick bli något så trivialt (i hifi-sammanhang) som utseendet som fick avgöra vilken som skulle få följa med hem först. Och jämför man HD20 och DAC-9 med avseende på design så vinner Nuforce alla dagar i veckan. Alltså snabbt genom stockholmstrafiken tillbaka till Audioconcept och kom fram strax före stängning. Tog hem DAC-9 på öppet köp i tio dagar och det skulle visa sig vara ”tur” att det var tio dagar och inte fem… Hade hela den kommande helgen på mig att lyssna, så jag åkte hem och installerade dacen i anläggningen på onsdagen och lät den stå på uppvärmning under torsdagen. Tjuvlyssnade lite slött redan då och blev så smått besviken över att skillnaden inte var himmelsvid när jag växlade mellan digital och analog överföring från CD-fixen. Den var praktiskt taget obefintlig tyckte jag. På fredagen ägnade jag många timmar åt jämförande lyssning. Det lät bra via DAC-9, men jag kunde inte säga att det lät avgjort mycket bättre, eller ens bättre alls. Tog ut min hifiintresserade polare på besök och vi körde blindtester fram och tillbaka, fram och tillbaka och var rörande eniga om att skillnaderna var mycket små och ibland till den ”analoga” kombinationens fördel och ibland till den ”digitala”. Ingen av oss kunde höra när det var via DAC eller inte. Alltså skulle den tillbaka till huvudstaden efter helgen, men först ville jag testa den mer ihop med datorn också. Fick med mig en oerhört exklusiv USB-kabel som lån. 1200 spänn för 40 cm USB, jag som brukar köpa för en hundring för fem meter. Kan man verkligen höra skillnad? Är det ens teoretiskt möjligt? Jag är skeptisk, men Robert tyckte jag skulle prova. Därför fick den stå kvar inkopplad och påslagen. Men min dämpade entusiasm för DAC-9 resulterade i att jag inte gjorde några riktigt bra tester med musik via datorn och framförallt inte jämföra USB-kablar. Nuforcen matades mest med musik från CD-fixen.
Så, när jag nästan bestämt mig helt för att packa ner apparaten för retur, spelade jag Mark Knopfler, via CD, på lite högre volym än jag brukar och plötsligt hörde jag något. Inte så att jag blev omvänd på ett ögonblick. Det var först en liten skillnad som jag fick sätta mig tillrätta och lyssna på en lång stund. Bytte musik i ett par timmar. Lyssnade, verkligen lyssnade, på långa stycken, inte på en halvminut och sedan växla fram och åter utan hela låtar, hela skivor. Framåt småtimmarna spelade jag Lou Reed, Walk on the Wild Side. Den låter alltid bra, särskilt när kören omsluter en från alla håll, så nära, så nära och saxen som avslutar låten ger gåshud t o m i bilstereon, men nu var det ett rejält lyft upp. Jag satt länge med ett fånigt leende när saxen klingat ut och ville bara ha mer. Min tvekan var borta och då hade jag ändå återgått till att spela på ganska låg volym igen, skillnaden var uppenbar. Ljudet var bredare och det är inte dåligt med tanke på att OA-52 är duktiga ljudspridare. Ljudet fick ett större djup och instrument och röster var tydligare separerade än jag någonsin hört det hemma hos mig själv. När jag väl hört skillnaden så fanns den där hela tiden på alla typer av musik och oavsett om jag spelade högt eller lågt. Klart och tydligt. Kanske hörde den tränade butikspersonalen det här redan i butiken, men jag är glad att jag fick upptäcka det själv. Ja, hur skulle det annars gå till? Jag skulle kunna leva utan DAC-9, det låter bra med gammelgrejorna också, men jag vill inte. Den ”finjustering” av ljudet som den ger är njutbart beroendeframkallande. Inte så uppkäftig att det hoppar upp ur lådan på en gång och bjuder in till hifinirvana. Eller så var det för att jag var ”otränad” efter flera år utan aktivt intresse för hifi och jätteaktiv lyssning som det tog tid för mig att hitta och uppskatta det hela.
min modernaste ljudpryl, DAC-9 från NuforceOvanstående skedde alltså med reservslutsteget från Proton. NAD 208:an lämnade jag först till en lokal verkstad i Västerås. Killen där är säkert duktig, men efter flera turer gav han helt sonika upp. Han erkände att han inte klarade av konstruktionen så jag fick ta den till Z-hifi i Solna. Där hade den varit en gång tidigare, minns inte riktigt varför, men det var därför jag kom ihåg stället som ligger på en liten bakgård. De är HiFi-klubbens verkstad så de kan NAD. Det tog 14 dagar och kostade runt 3000 spänn att få snurr på slutsteget igen. Väl investerade slantar tror jag. Svårt att hitta något likvärdigt för de pengarna. Alternativet var ju länge att köra den till elektronikåtervinningen.
kanske den onödigaste bild man kan visa på faktiskt.seSå blev jag så småningom med på Faktiskt.se och började bolla lite ideer om hur jag bäst kunde utnyttja mitt lyssningsrum/studio. Det var riktigt kul att se att flera forumrävar engagerade sig och gav goda råd och tips. Att det var goda råd upptäckte jag när jag följde dem och möblerade rummet på tvären istället för längden som tidigare. Provade också lite alternativa högtalarplaceringar och alternativa placeringar av mig själv. Det som tidigare verkat perfekt blev en aning bättre. Mycket spännande! Tack till er som deltog i den diskussionen. Hänger man på faktiskt så inser man (eller indoktrineras att tro) att man nog nått så långt man kan när man besitter ett par Carlsson OA-52 och ett NAD 208 slutsteg. Det verkar inte vara mycket som kan utmana den kombinationen i den världen. Jo, jag har läst någon gång i forumet om ett par alternativ och äggen har jag lyssnat på en kort stund på HiFi mässan nyss. De gjorde bra ifrån sig och var kanske det närmaste Carlsson något på den mässan kom. Mycket nära. Bra högtalare alltså
o så har någon nämnt någon högtalare på tre bokstäver som jag aldrig lyssnat på riktigt på. Medan jag väntade på tillträde till äggen visade det sig att jag lyssnat på några pip från minstingarna i den serien (fast nu har jag lärt mig att det finns ännu mindre också). Vi, jag och polaren som besökte mässan, blev glatt överraskade över det ljud som serverades i det rummet, men att det var just de högtalarna förstod jag inte förrän jag läste om mässan i forumet efteråt. Så kan det gå.
Carlsson vs WalkerLång inledning, mest för att visa att jag är den trogna sorten när det gäller högtalare (nåja, jag har varit gift med samma kvinna lite längre än jag haft mina OA 52:or faktiskt!) och att det därför överraskade t o m mig själv när jag nappade på en annons häromveckan. Ett par Quad ESL 63 var till salu. Det var drömhögtalare en gång i tiden när jag besökte mässor och handlare. En handlare i Västerås hade en gång ett par hemma. Troligen bara tillfälligt och det var en skön upplevelse att lyssna på dem. Det var före 52:ornas inträde hos mig. Många år senare, när den butiken gick i konkurs, såldes ett par ESL 57 på den efterföljande konkursauktionen, då de benämndes som renoveringsobjekt gav jag mig inte ens in i budgivningen. Tror de gick löjligt billigt och dessutom till någon av de tidigare ägarna. Kanske var de i perfekt skick och antydan om att det var något fel på dem var för att slippa bli av med dem. Fullt begripligt och väl unt ägarna om det var så. Det var den sista riktigt seriösa hifibutiken i Västerås som försvann den gången och, förutom HiFi-klubben, har vi inte fått någon tillbaka. Lite konstigt med tanke på att staden är stor och växer så det knakar.
Jag kom överens med säljaren och vi bokade en tid för provlyssning och eventuell avhämtning av klenoderna. Under mellantiden hämtade jag in goda råd från en rutinerad 63-ägare, Per Strömgren på forumet, och fick tips om vad jag skulle lyssna efter och vad som kunde vara dyrt att åtgärda och vad som var mindre allvarligt. Sålunda utrustad med några tonsvep for jag tio mil från trygga Hallsta och det behövdes ingen musik för att jag skulle bestämma mig. Faktum var att jag inte ville höra någon musik där och då, jag ville spara det till en högtidsstund i mitt eget lyssningsrum. Jag fick förtroende för säljaren och högtalarna såg ut så som han beskrivit dem. Priset var spikat. Pengar fanns i fickan. Varför inte slå till? Pliktskyldigast körde jag tonsvepen och si, det lät som jag blivit tipsad om att det kunde göra. Något skramlade lite, vilket jag påpekade för säljaren. Rutinerad Quad-renoverare som han är klädde han av den skramlande högtalaren in på bara dammskydden och spände upp dammskyddet med hjälp av en varmluftspistol. De var alldeles nymonterade och oavsett vilket var det ett bagatellfel enligt den info jag fått. Efter snabbfixen slutade det skramla och ”provlyssningen” avslutades. Slantar byttes mot gamla godingar. Säljarens hustru såg väldigt glad ut när vi baxade ut högtalarna som tagit alltför stor plats i vardagsrummet där även två charmiga ungar skulle få rum. De var rätt mycket större än jag mindes dem men tack vare att de är så platta fick jag in dem i baksätet på en Opel Astra. Båda två. Högtalarna alltså! Och så bar det av hemåt.
Så, efter ett kvarts sekel med OA-52 och ett helt liv med Carlsson på olika sätt hamnade ett par ESL 63 i mitt lyssningsrum. Kände att jag ville prova på åtminstone ett par högtalare till i detta liv, även om jag på intet sätt är missnöjd med de ljudupplevelser som Carlsson levererar. Placerade dem lite lagom intuitivt, en bra bit ut från bakväggen och lite toe-in mot sweetspot. Anslöt högtalarkablarna med nyinköpta banankontakter och kopplade på strömmen.
Sen lämnade jag dem. Givetvis med nattlampan på. Spelade inte en ton. Gick upp i lägenheten för att fixa lite mat och låta elektrostaterna bli lagom statiska, eller vad som nu händer när de värmer upp. Jag har (hade) ingen aning om hur de fungerade egentligen och inte ens om det var två- eller flervägshögtalare jag köpt. Bara att jag hade goda minnen från dem och att mitt bollplank tyckte att det lät som en högst rimlig affär, förutsatt att de fungerade och så vidare. Ett par timmar senare smög jag mig ner i lyssningsrummet igen. Klart för premiärspelning. Det var en måndagkväll som hunnit bli ganska sen, så champagnen fick stanna i flaskan och det var dags att välja premiärmusik. Det fick bli den senaste CD´n med Sophie Zelmani, Soul. Den har jag lyssnat på så många gånger den senaste tiden så jag känner till den ganska väl. Valde spåret My Daughter och mitt lyssningsrum fylldes av ljuvliga toner. Det lät helt enkelt för jäkligt bra och efter en stund slog det mig att det lät väldigt, väldigt likt mina OA-52:or. Sophies tydliga placering och närhet, musikens utbredning i rummet. Hela ljudbilden var en enda stor Deja Vu. Det var naturligtvis inte att beteckna som annat än en fullständig succé för Walker. Kan något låta lika bra som OA-52 så har man förstås lyckats. Men hallå, OA-52 hade jag ju redan, skulle det verkligen låta så här lika? Avslutade kvällen med att avnjuta resten av CD´n innan jag kröp till kojs.
Dag två flyttade jag 63:orna ännu längre ut från bakvägg. De stod ”bara” 90 cm ut från början visade det sig. Nu blev det nära två meter istället och 120 cm från sidoväggarna om jag minns rätt nu (läste senare att avståndet till sidoväggarna inte alls är kritiskt för placeringen, så jag lade det inte på minnet). Vinklade högtalarna ännu lite mer mot lyssningsposition och började lyssna. Nu lät det som min minnesbild sagt mig att det skulle låta. En enormt stor ljudbild målades upp både mellan, bakom och utanför högtalarna. Illusionen av sångare/sångerska i rummet var total och häpnadsväckande. Jag testade olika placeringar av mig själv och vid något tillfälle hamnade jag mycket nära högtalarna. Kanske bara 50 cm från dem. Satt på knä. Blundade och lyssnade och sångerskan, en annan Sophie, Milman stod rakt framför mig. Mitt i det gigantiska gapet mellan panelerna. Sådant händer med OA-52 också. Helt klart. Men det brukar ta en stund av avspänt lyssnande innan ljudbilden når den magiska höjden och det är inte alltid som placeringen av sångare och instrument blir så exakt. När jag öppnade ögonen kunde jag inte begripa hur det gick till, hjärnan ville inte hänga med. Det var så tydligt vänster och höger för ögonen när jag satt så nära och ändå var det inte därifrån ljudet kom.
En hel vecka spelade jag stycke efter stycke efter stycke över panelerna och det var njutbart. Det var stort. Det var exakt. Det var… ja, alldeles utomordentligt trevliga musikaliska upplevelser. I en hel vecka fick Carlsson vara tysta. Det har inte hänt många gånger. Inte förrän en kompis gjorde mig sällskap i lyssningsrummet skulle de få ljuda igen, men vi kommer till det. Kompisen lyssnar normalt på finska Gradient Evolution också en dipol-konstruktion. Han brukar normalt gilla mitt Carlssonljud men genast när han hörde ESL 63 spela kände han sig hemma som han sade. Det lät mer likt det han var van vid hemifrån. Då märkte jag också betydelsen av sweetspot vid Quad-lyssning. Den är mycket viktigare att slåss om än när det är OA-52 som sätter fart på luften i rummet. Jag satt, artig som jag är, lite utanför sweetspot och tyckte det lät ganska drägligt där med, men när jag vid några tillfällen sjönk ner i den helt rätta lyssningspositionen var skillnaden ändå påtaglig. Vi spisade stora mängder musik. Gjorde bara uppehåll för att mikrovärma ett par färdigrätter och sedan lyssnade vi vidare i timmar. Min kompis entusiasm över nyförvärven var så stor att jag började fundera på om det var möjligt att Walker verkligen övertrumfade Carlsson så mycket. Vi var överens om att ljudet var lätt och luftigt, trovärdigt om man så vill, samtidigt som det saknade lite stöd i basrika inspelningar. Bas finns och den är lika ren som den bas 52:orna presterar. Så ofärgad att den oinvigde tror att det inte finns någon bas alls ibland. Men 52:orna går djupare och 63:orna har mer att vinna på en musikalisk subwoofer. Att få tag i ”original”, dvs Gradientsubbor till 63:orna är både svårt och dyrbart, så det hoppas jag inte ens på, men har fått tips om subwoofers som kan bli aktuella att testa framöver. Nu är jag ingen utpräglad basknarkare så det är inget jag lider våldsamt av. Sunfiren jag hade fick, som jag skrev tidigare, mest skapa filmeffekter, så även 52:orna har spelat utan extra bas i 25 år, med den äran.
Innan vi avslutade våra lyssningsövningar den kvällen kopplade jag in 52:orna igen. Möblerade om lyssningsrummet (Carlsson står mot långväggen och 63:orna mot kortväggen) snabbt och slog igång Zelmani igen. Och jäklar i min låda vad det lät bäst. Snacka om att ”komma hem”! Tjena Stig, du knockade just Peter med en stenhård höger-vänster kombination baserad på ortoakustiskt fotarbete. Nirvana! Trots den upplevelsen kopplade jag ganska snart in Walkers Wonders igen och testade nya uppställningar. Jag trodde jag nått fram till den optimal högtalarplaceringen, men fick tips på ett Quad-forum om att vinkla dem ännu hårdare mot öronen så att säga och att inte vara rädd för att sitta nära panelerna. Då och då provar jag att sitta BAKOM högtalarna och lyssna och det funkar faktiskt det med. Sitta bakom 52:orna har aldrig varit aktuellt J Att experimentera med olika placering är intressant. 63:orna låter (hittills) aldrig dåligt, bara mycket bra eller ännu bättre. Idag har det gått tre veckor och Carlsson har bara fått spela tio minuter. Å ena sidan har de byggt upp min inre referens i ett kvarts sekel, det är något som Quad har att slåss mot. Å andra sidan är jag, nästan säkert, en sådan sort som IÖ i en forumtråd (
http://www.faktiskt.se/modules.php?name ... ic&t=40660) beskriver som en person med svag inre referens, anpassningsbar på olika sätt och jag har lätt att tycka om bra ljud nästan oavsett omständigheter. Ge mig en kvart om dagen framför din anläggning och jag kommer att älska den. Jag är med andra ord ingen bra referens när det gäller vad som låter bra. Om jag däremot tycker att något låter dåligt så kan ni vara säkra på att det är riktigt illa.
Ännu onödigare bild på faktiskt.seNär jag skriver det här så har det gått ännu en vecka sedan tiominuterslyssningen på Carlsson och efter en lång runda Leonard Cohen, först med den lilla rörförstärkaren, som nämnts tidigare, ihop med Quad och sedan NAD 208 igen avrundade jag kvällen med att ansluta OA-52. Sjönk ner och väntade mig att Stig än en gång skulle stiga fram och klippa till Peter med samma härliga kombination som sist. Men icke! I kväll vann Peter på poäng. Ingen övertygande seger i klass med den som Stig vann i första omgången, men likväl en seger. 52:orna lyfte inte ikväll. Ljudet är naturligtvis i en klass som knappast går att drömma om och som bara överträffades av ett par enstaka anläggningar på den High-End mässa som nyligen avhölls i Stockholm, trots en betydligt mer sansad prislapp än många anläggningar där hade, men ändå blommade det inte ut och steg upp på det vis som 52:orna kan göra när de är som bäst. Självklart är 52:orna alltid lika bra, det är jag som är på olika humör och olika koncentrerad vid olika lyssningstillfällen. Det vet jag. Har jag något bekymmer, eller tänker på annat än musiken brukar den stanna kvar närmare golvet så att säga. Musiken lyfter inte och ljudbilden blir inte lika levande och stor. Carlsson kräver mer koncentration än ESL 63, oavsett mitt humör så målar Quadarna upp en övertygande soundstage. Det är en mycket positiv egenskap. De har faktiskt (ännu) lättare att få mig att tappa koncentrationen på allt annat och börja lyssna. LYSSNA. Och har jag väl börjat lyssna så blir jag sittande. Ibland alldeles för länge. Kanske, kanske är det så att ljudbilden med ESL 63 tenderar att dra iväg åt ”bigger than life” hållet, men inte mer än så mycket att det är lätt att älska och efter sex veckor med Quad som huvudsakliga ljudvågsskapare har jag ingalunda tröttnat, tvärtom. Det här är ett mycket roligt experiment. Just idag står det 1-1. Skulle jag ändå tvingas göra mig av med ett av högtalarparen så vore det, högst sannolikt, Walker som fick gå (sic!). Då ska man ta i beaktande att jag är hårt präglad av Carlsson sedan årtionden. Även om jag har en svag inre referens och är anpassningsbar och kan gilla det mesta som låter bra, eller kanske bara hyfsat bra till och med, så går det inte att bortse från ett kvart sekel av referensbyggande. Jag jämför allt jag hör med det ljudet och om jag någon gång hör något som kan mäta sig, eller till och med överträffa OA-52 så har jag ändå inte råd med dem. Så när Peter fixar att stödda upp sig mot Stig är det ett enormt bra betyg för att komma från mig. Nu behöver jag inte välja, så jag behåller båda paren. Om 25 år vet jag bättre!
Si så där… fortsättning kanske följer, om någon orkar läsa mer. Missade säkert en massa i presentationen, men det som inte står här hittar ni mellan raderna och frågar ni så kanske jag svarar.
Avslutningsvis kan jag säga att jag är glad att ha hittat till Faktiskt.se, jag har fått en hel del goda råd och möblerat om mitt lyssningsrum rejält vad gäller Carlsson. På samma vis fick jag goda råd inför köpet av de gamla ESL-63:orna. Ser fram mot att få träffa en och annan medlem IRL framöver och kanhända bjuder jag in till någon form av träff själv en vacker dag. Till dess är alla som läser det här välkomna att höra av sig om ni har vägarna förbi Hallstahammar och vill titta in på en fika o lite lyssning i förbifarten. Som det ser ut nu kommer ni att kunna lyssna både på OA-52 och ESL-63 under lång tid.
====================================================
(Här kunde det ha varit slut, men… )Innan jag hann sammanställa i bildmaterialet till min lilla presentation inträffade en liten katastrof i mitt lyssningsrum. Ett stort, tygklätt frigolitblock, som jag placerat bakom 63:orna som en enkel absorbent föll över ena högtalaren och slog den till marken… vojne! My heart stood still! Reste den fallna monoliten och slog med stor bävan på ljudet. Och den lät. Phew! En stund senare, när jag verkligen skulle lyssna så hörde jag missljud. Aj, aj, aj… klädde av högtalaren in på bara dammskyddet och kunde konstatera att revbenen var hela, dvs de stag som ska skydda innandömet. Spelade olika stycken och kunde konstatera att det emellanåt lät mindre bra från den högtalare som fallit. Började skriva ett sms till killen jag köpte dem av, han är ju fena på att reparera Quadhögtalare mm. Skrev och förklarade vad som hänt och undrade om han kunde hjälpa mig och när. Innan jag hann klicka på sänd så började högtalaren spela musik igen. Det lät helt okej. Körde testtoner och allt lät som det skulle igen. Märkligt. Jag infogade även det i mitt sms och undrade vad han trodde hade hänt. Som svar fick jag en gissning om att det kunde vara elektroniken som har någon återställningskrets och att den kanske slagit till. En gissning så god som någon. Korkade upp en (liten) flaska vin och firade. Framåt tre på morgonen kröp jag till kojs, ganska nöjd över att det slutat väl. Och hade historien slutat där hade jag inte ens nämnt den i min presentation, men det gör den inte. Dagen efter lät det hemskt igen. Högtalarna hade varit anslutna hela natten, som alltid. Ändå lät det illa emellanåt, långa stunder hörde jag inget missljud alls, men ändå. Misstanken gnagde. Kanske var den trasig ändå. En testton på 50 Hz skramlade rejält illa, men nu tyckte jag mig känna igen ljudet. Det lät som dammskyddet hade låtit innan säljaren gjort en snabbjustering när jag hämtade högtalarna. Kollade vad det skulle kosta att få dem åtgärdade och det var inga dyrbara tingestar och visst kan man spela utan dem, även om det inte rekommenderas pga damm som sugs in i ”maskineriet”.
Jag klädde nu av högtalaren även metallgallren både bak och fram. Jag är absolut ingen hemmafixare av rang, så det var med en viss bävan jag gjorde det. Då såg jag hur dammskydden var lite veckade. I fallet hade de förslappats och behövde spännas om. Det gör man lämpligen med en värmepistol. Hårtork skulle antagligen inte vara tillfyllest så det blev en snabbtur till Clas O och införskaffande av en dylik. Skulle det funka skulle det ändå kosta mig mindre än transporten fram och åter till säljaren som lovat fixa om jag misslyckades. Dessutom hade jag utrett konsekvensen av ett misslyckande och det var ingen katastrof. Så efter att ha tränat på gladpack en stund skred jag till verket och spände upp dammskydden både fram och bak och si, det blev tyst igen och basen lät som den skulle. Testtonen lämnade inte den minsta vibration i den fallna högtalaren, däremot kunde jag höra något litet från den andra… fast när jag spelar musik hör jag det inte, det gjorde jag ju knappt ens när den fallna var som mest illa däran. Så den får vara orörd tillsvidare. Känner åter lugnet. Spelar fortfarande musik uteslutande på Quadarna, 52:orna är fronthögtalare när jag ser på film… Detta är för att, förhoppningsvis, än en gång få uppleva en ortoakustisk knockout när jag väl ansluter dem för musik igen. Det är snart dags för rond 3…
Nakenbild på strippad ESL-63.
Påklädd ESL-63Javisst ja… glömde alldeles att presentera mig själv. Cliffhanger! Om någon vill läsa så återkommer jag. Och kanske lite om den musik jag lyssnar på och hur jag upptäckte den... där kommer det att dyka upp figurer som Ludwig van Beethoven, Sjostakovitj, Lars Erstrand, Göran Rudling, Chicko Schnelzer, Peanuts Hucko, Franska 3A och kanske berättar jag hur det gick till när jag skämde ut mig i en skivbutik på S:t Eriksgatan… och mycket mer.
Stort tack till Per Strömgren som tog sig tiden att göra det jag var för lat för, så nu finns både text och bilder direkt i forumet
