Jag har läst en rad inlägg avseende Ino Audios högtalare med stigande förvåning, i synnerhet den långa tråden på hifi-forum (som jag inte är tillåten att svara på/kommentera!
).
Tråden ifråga innehåller några påståenden som är så långt ifrån verkligheten man kan komma, och de är i vissa fall staplade på varandra (interfolierade med vänligheter så att trovärdigheten skall verka större...) och formulerade så att läsaren tror att "så här är det!".
Jag får väl antagligen skylla mig själv som öppnade dörrarna till någon som redan innan (helt utan något underlag) visat tydlig vilja att döma och göra ned mig och det jag håller på med, maskerat till att vilja "hjälpa andra att fatta". Kanske borde jag ha fattat att sådana tendenser går inte att bota på bara några få timmar.
Eller är alltihopa ett missförstånd bara? Är det fråga om att formuleringar används som inte speglar vad som menades?
Inte vet jag...
Men nu spekuleras det vilt här också! Jag får nästan intryck att vissa som häver ur sig synpunkter är helt i det blå.
Fast fråga får man förstås.
Låt mig därför börja med några klarlägganden:
1. "Hörlurseffekt" vid högtalarlyssning är något av det vidrigaste jag vet - det är verkligen ingenting jag vill ha!
Att hitta rätt i den delikata balansen mellan hörlurseffekt och "rummet bredvid-upplevelse" är dock något som kräver viss fingertoppskänsla när systemet balanseras i det rum det används. ALLA (goda) högtalare kan drabbas av BÅDA de motsatta fenomenen, om de inte integreras korrekt i lyssningsrummet.
För att diskussionen om hörlurseffekter skall vara meningsfull att föra är väldigt viktigt att alla förstår, att om/när dessa fenomen uppstår så beror det på antingen högtalaren, eller på rummet, eller på
kombinationen. Att peka ut en komponent är därför vanskligt.
Vissa högtalare (framförallt vissa stora hornsystem men ibland också panelhögtalare) har förvisso felet inbyggt, och då
kan man inte göra något åt det - oavsett rum. Riktigt goda högtalare som i sig saknar felet, kan ändå användas fel, och då kan felet uppstå på grund av felanvändningen, men då går det att ta bort genom att rätta till felet i möbleringen/rummet.
Högtalare som inte
kan ge hörlursintryck, ens när man de används fel, brukar i gengäld inte gå att få att återge ljudbilden högupplöst - hur man än gör.
Allt handlar om BALANS. Man kan inte döma en komponent man väjer ut godtyckligt i en kedja, baserat på det man hör av hela kedjan kombinerad. I varje fall inte om man inte
vet att ALLA andra enskildheter är helt optimala.
2. Olika inspelningar låter OERHÖRT olika rumsligt, inte minst då det gäller bredd. Detta är kanske svårt att veta om man använder undermåliga högtalare med avseende på att återge just de rumsliga aspekterna. Men de inspelningarsom är smala SKALL låta så då de återges!
3. Jag tycker det är väldigt trist att det spekuleras en massa, och när det sker baserat på intryck från olika modeller som hörts i olika rum blir det mer än väldigt trist, det blir helt absurt!
När skall alla lära sig att rummet är lika betydelsefullt för ljudet som högtalaren? I varje fall nästan, och ur vissa aspekter faktiskt mera till och med! att jämföra produkter man hört i helt olika sammanhang är dumheter, inte mindre.
...Det här var först något jag trodde jag var ensam om att uppleva men nu har jag hört det av så många av varandra oberoende personer att det upplevda fenomenet inte kan vara inbillning.
Jag hade också hört att detta fenomen bara skulle finnas i i56s och uppåt, pågrund av att dom har ellement ovanför diskanten. Men jag har även hört att samma problem finns i i28s...
4. pi60s och i28s är
praktiskt taget identiska vad gäller ljudbildspresentationen. Den som tror något annat har inte hört dem i samma miljö. Så enkelt är det.
Ino i56s (och de större) är däremot lite annorlunda eftersom de är avsedda att prestera samma sak - men i en större miljö, med större lyssningsavstånd. Det är ju själva syftet med dem - att klara större (svårare) miljöer. Det uppnår man genom att optimera ANPASSNINGEN, inte att "allmänt förbättra" någon magisk hemlig egenskap. Om man jämför till exempel pi60s med i56s kan man INTE göra det i liknande lyssningsmiljöer, eftersom de inte är optimerade för liknande miljöer.
Med detta sagt vill jag göra klart att
alla de nämnda Ino-högtalarna är dimensionerade med exakt samma mål i sikte, men är i vissa fall optimerade för användning i olika stora rum, och med olika lyssningsavstånd.
Kan också trycka särskilt på att jag inte konstruerar genom att bolla subejtivt med olika "färgningspaletter", utan har valt att låta högtalarna ÅTERGE inspelningarnas rumsliga insformation, och
inte skapa något själv.
Jag har gjort hundratals studier på högtalares "rumsliga återgivningsförmåga", båda enskilt och hur den påverkas i olika rum, och jag har dessutom gjort massor av korrelationsstudier mot verkligheten. Alltså hur brett saker låter akustiskt, och sedan hur denna bredd, detta breddintyck, bevaras/distorderas när det återges genom olika in- och uppspelningsmetoder. Mitt mål har ALDRIG varit att "maximera bredden", utan att bibehålla alla dimensioner
precis som de var ursprungligt.
Detta handlar faktiskt (har jag upptäckt) väldigt mycket om att ta bort alla syntetiska skapade dimensioner (
även om de på viss programmaterial upplevs "subjektivt trevligt"). För den syntetiska "falska bredden" kommer ALLTID att adderas till smala inspelningar, men maskera de rikligt breda holografiska inspelningarna. De kommer alltså att få olika inspelningar att bli alltmera lika varandra, och då drabbas äventydet. Spektrat minskar och med det glädjen.
Jag har inte målet att olika skivor skall låta lika, utan tvärtom att de skall låta såsom de är! Då blir det som så, att då låter det
väldigt olika om olika inspelningar, och det är ju kul det!
Om ljudbilden är smal så adderar ju högtalarna ingen bredd. Är ljudbilden bred återges bredden oöverträffat! Jag känner faktiskt inga högtalare som kan återge bredare scenarier (inom ett så stort lyssningsfönster dessutom), de gånger de verkligen finns på fonogrammet.
Grundprincipen är alltså samma som jag strävar efter när det gäller musikåtergivningens alla andra dimensioner - nämligen att i möjligaste mån undvika att skapa något, utan istället ÅTERGE.
Då blir svängarna mycket större och äventyret härligare! likrikting är avskyvärt. Tycker jag alltså.
Det finns tveklöst högtalare som leverarar en åtskilligt bredare ljudbild när man spelar dåligt programmaterial, jag har till och med hört högtalare som låter brett på rent monomaterial! En tre meter bred tvärflöjt är säkert väldigt imponerande för vissa, men motsatsen - samma tvärflöjt återgiven så att man känner närvaron i rummet när man sluter ögonen - och hör instrumentalistens minsta rörelser, skorna som gnider mot golvet, och andhämtningen och klaffarna, som om hon stod framför en, det är gourmetnjutning för öronen det! Dimman lättar...
Den där tremetersflöjten som dolde delikat nyans, och varje musikalisk detalj för att ersätta allting med en platt ljudblaffa kanske inte var så kul ändå?
Så det gäller att inte låta domen falla förrän man fått upp öronen. Att initialt "sakna blaffan" är ju något som kan sitta i.
Flera veckor till och med om man är illa invand med högtalare utan förmåga till "litenhet" när det behövs, sådana som är helt oförmögna att skapa akustiska punktformigheter.
Avskyvärt är det. I varje fall om man är van lyssnare på akustisk musik "i verkligheten". Är man blaff-skadad får man gå på avvänjning. Precis som med andra drogrelaterade missbruk. Missbrukaren saknar initialt drogen, men när han till sist är fri inser man vilka nya dimensioner som öppnar sig! Plötsligt är allt möjligt.
Så, min uppfattning är den, att det är farligt okunnigt att använda bredd som en "kvalitet" när man pratar om musikåtergivning (alltså på det sättet som de flesta kommersiella hifitidskrifter tenderar att göra; mest bredd = bäst bredd).
Att det skulle vara svårt att återge hela den bredd som finns på fonogrammen är en myt. Den har vuxit fram på grund av brist på referenser. Den som jämför med "det bredaste" kan aldrig hitta rätt bredd. Det är inte avlägset att jämföra med komprimerad musik - den som inte förstår att använda volymkontrollen kommer att tro att komprimerad musik låter starkare.
Sanningen är dock, att det är hur enkelt som helst att återge bredd - så länge den enda breddinformation som finns är panorerad bredd (alltså på alla enkla multimikrofoninspelningar)! Men att gå i fällan att därför söka efter mer bredd än så, genom att skapa syntetiska färgningar med apparaterna är fel, fel, fel väg.
Det är ett typexempel på sådana nybörjarfel som kan leda in folk på en väg utan slut, en jakt på något som i själva verket finns - men i den motsatta riktningen!
Det är i själva verket så, att bredden nästan alltid
ökas när man försämrar kvaliteten på högtalarna, eftersom upplevd bredd alltid är "fonogrammets inspelade bredd + apparaturens artificiella bredd".
Elektronik kan ibland bete sig tvärtom (men i mikroskala, om man jämför, precis som Jax antyder). Fortfarande talar jag uteslutande om panorerade bredder, alltså inga riktiga stereoinspelningar med stor holografisk potential.
Nåväl, högtalare kan alltså addera artificiell bredd, men ju mer artificiell bredd man ställer till med desto sämre blir punktformigheten.
Det är problem ett.
Dessutom händer något annat, nämligen att det blir allt svårare att återge holografisk bredd när man anväder högtalare med stor dos av artificiell bredd. De allra bästa inspelningarna drabbas alltså av att bli smalare!
Det är problem två.
De sämsta inspelningarna blir alltså bredare - och dessutom skadas den geomeriska upplösningen såtillvida att ljudkällor smälter ihop med varandra och en kompakt ljudvägg uppstår.
En ovan lyssnare kanske kan uppfatta att det låter fett (bra?), och liksom rikare, men saken är den att den anläggning som kan återge punkformghet kan återge hur stora objekt som helst! Punktformigheten är nyckeln till den generella förmågan därvidlag, alltså den "rumsliga dynamiken". Att i en förvirrad jakt på bredd skaffa sig ett ideal fritt från punktformig förmåga är därför att göra sig en otjänst. I varje fall om man vill ha en återgivning med potential att åstadkomma vad som helst i ljudväg. Och det vill väl alla. Innerst inne i varje fall. Hoppas jag.
Punktformighet är nyckeln. Att allting blir delikat separerat (på inspelningar med den kvaliteten) med rikligt med svärta mellan instrumenten, det kanske låter ovant för vissas öron, till och med glest och snålt, men då är det bara att lyssna vidare!
Till slut står man inte ut med att fråntas denna anläggningens förmåga. Jag kan inte tänka mig att någon normalbegåvad lyssnare med hörseln i behåll väljer att behålla den artificiella bredden efter att man upptäckt vilken fantastisk rikedom av upplevelser som finns att hitta i en nyktrare, rikare, rumsligare reproduktion av det som verkligen är inspelat på fonogrammen.
Jag har flera fonogram i min ägo som kan projicera ljudbilder som är flera meter bredare än högtalaruppställningen. Och flera meter höga dessutom!
Andra inspelningar (de smalare) kanske i en snabb lyssning kan låta trånga och små jämfört med när de spelar i högtalare med stort tillägg av artificiell bredd, men känslan av att vissa fonogram med förkrymt ljudbild låter just förkrymt i väldigt bra högtalare, och att det skulle vara något negativt, det är bara första intrycket.
Frånvaron av rumsfläsk i inspelningen kommer säkert som en ovan överraskning för folk som är vana vid de fläskiga ljudbilder som målas (med grov pensel) av panelhögtalare med dipolstrålning och kantreflexer så det står härliga (outhärdliga?) till, men att uttrycka kritik mot ett system som faktiskt spelar de inspelade ljudbilderna just så som de är,
i all sin rikedom och variation - och antyda att bredden är "för liten" (förblindade av intrycket från några ur denna aspekt riktigt dåliga inspelningar, och helt utan att analysen varit påkopplad i hjärncentralen?), det är verkligen extremt orättvist!
Spela 100 olika låtar istället, och noja inte in på hur en eller några få av dem upplevs, i synnerhet inte de som inte ens är bra. Försök minnas summan av sammanhangen. Variationen. Det är det man kommer att ha glädje av i det långa perspektivet.
Kan avrunda lite med att nämna att det inte är ovanligt alls att folk frågar mig om hela surroundanläggningen är aktiverad när jag spelar vissa tvåkanaliga inspelningar - i två högtalare.
Sammanfattning:
Återgivning vinner alltid i längden!
När det myntet trillat ned (insikten av upplevelsen) så kommer det inte att ramla upp igen. En ackurat återgivning är ett verkligt delikat ljud-fordon att färdas med.
Världen växer för varje nytt fonogram man skaffar sig!
Ju mer man färdas i sin fina akustiska tidsmaskin/teleporter, desto mera blir man sugen på att vidta nya resor!
Leve musiken, och dess bevarande!
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
. Och dessutom så har jag MYCKET MYCKET tydligt också sagt att JAG absolut INTE belastat högtalarna på något sätt i världen. 
Ren och skön poesi för en som jämför med konsertbesök in real life. Mina konsertkompisar brukar säga : Så här kan man inte höra det ens när man sitter på konserten. Själv brukar jag ibland säga surround sound - vadå, jag har ju piP och nu pi60 om inspelningarna
Det är väl bara att inse att alla inte har dina ljudideal ( ja jag vet vad du tycker om ordet ljudideal ).
