petersteindl skrev:Nattlorden skrev:ErikAndersson skrev:Det här resonemanget påminner om 50-talet när man nästan uteslutande sålde förstärkarna efter statiska data. Det fanns väldigt få affärer med möjlighet till provlyssning på den tiden. Det väsentliga tycker jag är det akustiska resultat som högtalarna levererar under dynamiska förhållanden,dvs musikåtergivning. Det finns väl ändå ingen som sitter och njuter till sinustoner eller......

Det säger du bara för att ingen av dina konstruktioner skulle nå över tröskeln här hemma. Men jag missunnar dig inte att sälja bra till de som inte är intresserad av
fonogramtrogenhet. Jag vill inte försöka skapa en tänkt trohet mot någon okänd ursprungshändelse, jag vill ha en så korrekt återgivning av datat på det media jag köpt och det är inte vad du erbjuder och jag tror inte du vill erbjuda det heller, eller hur?
Vad anser du fonogramtrogenhet vara? Hur gör du bedömningen angående om ljudet är fonogramtroget eller inte?
Premiss: Låt säga att det skulle vara på sådant sätt att din anläggning fram till och med slutsteget skulle vara "fonogramtroget".
Är det ljud du hör via högtalare, med rak direktljudstonkurva och THD under 0,01 %, fonogramtroget?
Hur kan du av din lyssning avgöra om ljudet som du hör är fonogramtroget?
Är det ljud du i så fall skulle höra i hypotetiska hörlurar, med rak frekvensgång och THD under 0,01 %, fonogramtroget?
Jag bara undrar vad du menar.
Det där är mycket bra synpunkter/frågor, även om det är sådana som
det ju har resonerats om rätt så mycket redan genom åren, här på
faktiskt.se.
- - -
MIN uppfattning är att den är omöjlig att ge ett exakt svar på hur en
information på ett fonogram skall tolas som börvärde för en anlägg-
nings flerdimensionella akustiska utsignal.
Men man kan säga mycket mera än bara NÅGOT om vad som "är infor-
mationen på fonogrammet". Om vad som är dettas akustiska urspriung
kan man däremot inte säga någonting säkert om alls. Bara försöka att
med lyssning bedöma helt subjektiv och gissa om.
Men det blir ju en sorts cirkelbevis där man helt tappar bort sig om man
lyssnar på ett fonogram (via en anläggning) för att på så vis bilda sig
en uppfattning om vad som är dess urssprung - för att sedan återan-
vända denna egna bildade uppfattning till att döma just den där anlägg-
ningens egenskaper!
- - -
Exakt vad det är som "ligger på fonogrammet" kan bara relateras till via
vad jag skulle kalla för ett "uppspelnings-paradigm" - igen, om det skall
kunna göras exakt - och det krävs också att man har omfattande inne-
håll på paradigmmet. Det behlver vara kartlagt och så komplett de kan
vara.
Dessa (vi talar nu om binaural inspelning kontra tvåkanalig stereofonisk
inspelning) skiljer sig på sätt och vis åt mer än den Einsteinska fysiken
skiljer sig från newtons.
Problemet är att olika paradigm renderar olika ekvationer, även om
målet är att slutsatserna som man kan erhålla blir så rätt som man
kan uppnå - och det gäller oavsett paradigm. I det här fallet så utgör
alltså uppspelningsstandarderna bas för hur man bör koda inspel-
ningen. Kodningen måste (eller i varje fall bör) ske, baserat på valt
paradigm. (Även om det bevisligen finns miljontals människor som
dagligdags och med tillräcklig behållning lyssnar på stereofoniska,
alltså för högtalaruppspelning avsedda, inspelningar med hörlurar.)
Men de är inte förlustfria system. Ingen av dem. Och kanske kan man
hävda attstardarderna behöver vara avsevärt mycket noggrannare än
det man som regel talar om idag (uppspelningavinken, tonkurva, punkt
slut)? Jag kan nog tycka att det hade varit värdefullt med en avsevärt
mycket stramare standard.
Exempelvis kan man fråga sig VAD det är i kedjan som skall ha "rak
tonkurva", eller vad rak tonkurva betyder det betyder. Men detaljerna
om allt det där lämnar jag utanför detta inlägg.
- - -
Men hur man än vänder och vrider sig och tittar på dessa av stereo-
systemen resulterande osäkerhetsfaktorerna, så är allt detta bara
petitesser - om man jämför.
Inspelningen själv som referens för det uppspelade resultatet för att
bedöma anläggningens fidelitet, påverkas filosifikst konceptuellt av de
brister som ligger i osäkerhetena med avseende på saker som tidiga
reflexer och efterklang i lyssningen och såklart själva stereosystem-
felen.
Man kan bara bedöma fideliteten ned till en gräns som avgörs av dessa
nämnda osäkerhetsfaktorer. Och det gör att det såklart finns ett icke
oväsentligt utrymme för privat filosofernade liksom egna bedömningar
med öronen, Det ser inte jag som en nackdel.
Att ha en
akustisk händelse som referens då?
Ja ställer man fonogrammet som referens, mot det formliga gungfly som
det innebär att betrakta den eventuella (till alla inspelningar så finns ju
inte ens ett ursprung i form av en akustisk verklighet ) verklighet som
föregick inspelningen - och vars kodning i de enskilda fallen är både
helt okänd och dessutom varierande från fall till fall - som referens för
anläggningens fidelitet, ja då är det nästan omöjligt att behålla
fotfästet.
Man utgår ju då ifrån en referens som ibland inte finns, som ibland inte
ens är avsedd att återges, och som alltid är både olika, i hög grad obe-
stämbar och som inte levereras till anläggningen...
(Tänk om man bedömde en projektors fidelitet som sämre för att den
återger en film som spelats in med kamera med färgfilter för att skapa
den stämning som filmskaparen önskade... Om projektorns fidelitet
mot videogrammet är 100 % så är den! Filmen kan dock däremot då ha
en fidelitet mot verkligheten (som ju var den filmskapande kamerans
insignal) som inte är det.)
- - -
Det är som jag ser det en självklarhet att det inte kan finnas någon
annan referens för bedömningar av anläggningen - än att utgå ifrån
hur den återger fonogrammet. Det är ju detta som ar anläggningens
insignal. Och anläggningen blir näppeligen sämre bara för att någon
har mastrat sönder fonogrammet (vilket hade varit slutsatsen om det
vore ett akustiskt ljudande original som är referens för att man skall
kunna bedöma anläggningens fidelitet).
Produkten av fonogrammets och anläggningens fidelitet (lite förenklat;
något som alltid är mindre än 100 %, även om det i praktiken förstås
inte är ett enkelt endimensionellt problem som kan reduceras till en
procentsiffra), blr då "hela kedjans fidelitet".
Även sammanhangen blir helt logiska när man betraktar respektive
halvors (fonogram och anläggning) fideliteter mot sina respektive in-
signaler.
- - -
Jag kan även tycka att man - om man på en högvärdig anläggningen
spelar ett fonogram och det låter oerhört bra och verklighetslikt, och
sen byter till ett annat fonogram på samma medium som gör att det
låter crap - bättre beskriver det inträffade som att fonogrammet hade
låg ljudkvalitet, än att anläggningen "fick det". Anläggningen är ju den
samma.
Ser ingen poäng eller något värde alls med att, baserat på någon sorts
(för mig poänglös) önskan att definiera anläggningens fidelitet ifrån
något som INTE har att göra med är dess insignal (läs fonogrammets
information) utan på ett (eventuellt) "ursprungsligt ljud", vars registrer-
ingskvalitet man inte vet något om.
Då tycker jag det känns mycket mera naturligt att skilja mellan fono-
gram och anläggninen, och bedöma deras respektiva fideliteter var för
sig. Inte minst för att det förstnämndas fidelitet ju är en variabel. Varje
fonogram har sina egenskaper.
- - -
Att det ändå finns en osäkerhetsfaktor, främst med avseende på den
sista länken - dekodningen från de två endimensionella kanalerna till
en tredimmensionellt hörd ljudhändelse (där en rad olka avvägningar
och kompensationer kan argumenteras bör få komma in) det må vara
hänt.
Världen går inte under för det.
Konsekvensen av det är att det inte går att göra en invädningsfri ana-
lys med F/E-lyssning på denna sista länk, utan man behöver ta ställning
till hur "högtalarna i rummet", i praktiken hela anläggningen låter direkt
med sina öron - om man vill veta det.
Det finns inga genvägar till det... föredragna ljudet.
Man måste ta ställning till det, alldeles själv, men sina egna öron. Och
om man inte bygger sin anläggning på så vis att man försöker koppla
ihop så ackurat signalhanternade transimissionslänkar man kan hitta
för rimliga pengar som man anser sig kunna avstå - så gäller ju detta
faktiskt ALLA länkar i kejdan.
Jag läste exempelvis i någon annan tråd att någon sågade alla single
end-triod-förstärkare - utan att ens ha lyssnat på några sådana!
Vh, iö
- - - - -
PS. Så, en inspelning avsedd för hörlurslyssning kan inte göras likadant
som en annan, avsedd för lyssning via högtalare.
Men oavsett vilket så handlar det om att anläggningens uppgift är att
återge fonogrammet, inget annat. För något annat får den inte att ge
åter.
Och som sagt - hur väl den gör det kan man bedöma på många olika
sätt. Både objektivt och subjektivt, och med en mångfald olika tänkbara
preferenser, och till på köpet så finns som nämnts en osäkerhetsfaktor
som ligger i att man, med den tvåkanaliga teknik som ligger till grund
för både binaurala inspelningar och stereofoniska, inte kommer ifrån att
det finns förluster som gör att vad som är "objektivt bäst" inte blir en
svarpåbar fråga.
Men dessa kodningsförlustosäkerheter är ändå oerhört mycket mindre
än att osäkerheterna som uppstår om man försöker definera anlägg-
ningens fidelitet efter likheten med en insignal som anläggningen inte
får tillgång till, och vars likhet med ett akustiskt ursprung dessutom kan
vara nästan obefintlig.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).